Att colla närmare.

Om någon säger till mig att “igår åt jag flingor till frukost”, så kan jag tro på det. Dels är det inget som jag har så stor anledning att tvivla på (flingor äts ju ofta till frukost), dels skulle det inte hända något dumt om jag accepterade beviset utan att det var sant.

OK.

Om någon säger till mig att “igår såg jag Reinfeldt handla på Ica”, så skulle jag också tro på det – även om jag skulle tycka att det var ganska otroligt att Reinfeldt skulle gå ut och handla maten själv.

OK.

Om någon säger till mig att “igår såg jag Angelika Jolie och Brad Pitt ta in på Hotell Linnea”, så skulle jag vara väldigt skeptisk. Dels över att de alls skulle befinna sig i Sverige, dels att de skulle bo på ett hotell som var sämre än femstjärnigt.

OK.

Med andra ord har du - liksom jag - klart för dig att menniskor ha igenkänliga beteenden och att statsministrar och filmstjernekändisar kanske äro ngt sämre på kenosis än Gud är.

Factiskt finner jag det heller intet troligt att gamla sångare som Paul McCartney sätta sig ned och signera nya CDn eller att idrottstsjernor som Zlatan utses till domare i matcher der egna f d laget är det ena af lagena.

Om någon säger till mig att “igår sprang jag hundra meter på åtta sekunder”, så skulle jag vara helt tveksam till påståendets sanningshalt. Inte ens de snabbaste idrottsstjärnorna kan springa så snabbt.

Med andra ord har du - liksom jag - klart för dig att olika väsen ha olika möjligheter. I o f s skulle ett englaväsen mycket lätt kunna göra detta. Englar och demoner ha definitivt den snabbheten. Om ngn sade det till mig att han sprungit så snabbt i går skulle jag kanske fråga hvar han gömt vingarne. Fjedrar eller läderlappar? Två eller sex vingar? (Åtta verkar skumt).

Hvad var nu din fråga igen?

Om någon säger till mig att “igår mötte jag Jesus och han helade min onda rygg”… Ja, vad ska jag tänka då? Hur ska jag resonera? Ska jag köpa påståendet rätt av eller ska jag undersöka saken närmare? Är den sistnämnda gärningen något som förolämpar Gud? Varför i så fall?

Att såga utan att undersöka närmare är i s f betydligt mer förolempande. Gud brukar ha ödmjukheten att ge bevis i betydligt mer påtagliga miracler än militära segrar eller en mans syner, eller ens combinationen af båda.

Du sade sjelf (ok, skref) att den eller den menskliga handlingen är närmast utseluten p g a olika tendenser i menniskans hjerta. Som Reinfeldts förmodade brist på ödmjukhet, specielt ang. en handling som hans ämbetsprivilegier gör practiskt onödig, i hvart fall i Stockholm. Om han handlat på Ica på semester i Åre vore läget ngt annorlunda. Och om detta hade rapporterats när Giscard d'Estaing filmades med "les éboueurs" (soptömmarne) snarare än efter mordet på Olof Palme (som ju blef ngt af en martyr för den typen af folklighet, hvad man än annars anser om hans politik), hade det också varit troligare. Ungefär som att en romersk toppolitiker afgick efter ett år och bara hade ett ämbete i taget var troligare innan mordet på Iulius Caesar.

Hvad anser du nu om den här typen af menskligt beteende:

Tolf ursäkta elfva närmast sörjande hitta på att deras elskade mästare uppstått från de döda, d v s dött och blifvit lefvande igen. Sedan gå de ut med det, kastas i fängelse, begripa att de riskera lifvet, dra ändå in andra försöka ingen revolution som skulle rent theoretsikt kunna rädda dem om de lyckades, och hålla pokerfejset uppe in i döden, utan att en enda af dem erkänner skojeriet ens under tortyr.

För min del tror jag hellre att Paul McCartney sätter sig i morgon i Akademibokhandeln i Lund för att signera sednaste hitten af The Wings (när var det nu de slutade spela, var ganska liten när jag hörde och elskade Mull of Kintyre).

Eller detta: trots att tolf, ursäkta elfva personer knappast äro en stor sammansvärjning lyckas de fixa till det att femhundra anse sig ha bevittnat uppståndelsen?

Eller detta: de femhundra voro alla med i sammansvärjninge, men intet en enda af dem krakar ihop under tortyren.

Eller detta: Paulus storbluffade om de femhundra, fastän de voro väl localiserade och resor öfver Medelhafvet voro ganska gängse.

Eller detta: en groupe prata om en rent mytisk Jesus med en rent bildlig uppståndelse, och på ngt sätt glömma de bort denna saks egenskap af fiction och börja inbilla sig att det var historisk sanning.

Knappast inom menskliga beteendets kända ramar. Angelina tar nog förr in på hotell Linnea i Uddevalla, tvåstjernigt, med Brad Pitt.

Men de elfva och de femhundra kanske hallucinerade?

Med hvilken hypnotiseur då? Jesus, som redan var död? Duktigt i ligan posthypnotiska suggestioner ... eller snarare ingen menniskas gerning als. Hellre tar jag mannen som sprang hundra meter på fem secunder.

Eller Petrus? Som sedan blef korsfäst upp och ned hellre än lemna sin flock? Jo, då kanske ABBA sjunger ihop igen i morgon med, typ!

Hans-Georg Lundahl
Bibliothèque Georges Pompidou
Paris
15-II-2012