Sunday, August 5, 2012
Svenska Föreningen och Justa Clubben
En del svenskar bo i Paris. Förmodligen är det ännu fallet med den ganske folkkäre causeuren Herman Lindqvist (corrigerar mig enligt wikipedien: Chambourcy nära Paris). Det är också fallet med mig. Nå, när han skrifver för Aftonbladet och min favoritpoet är Atterbom, som kallade Aftonbladet "rikspöbeltidningen" och om hvilken samma Aftonblad brukade ord som "den andeliga och lekamliga lifegenskapens varulf" och en "af munklegender förtorkad mullvad", så är det kanske intet upplagdt för bästa samförstånd mellan honom och mig. När dessutom Aschberg (som ger valuta för detta med pöbel), Guillou (som har en förvrängd syn på både kristendom och korstågen) och före dem min antifavorit bland 1800-talets svenska författare, Almqvist, ha skrifvit i den tidningen, är det intet att undra på om vi intet blifvit bästa bröder.
Jag antar att hans politiska och religieusa hållning intet är den som passar bäst med en som vid sexton beundrade Bertil Gärtner och sedan 20 + har (med ganska få reservationer) beundrat Ärkebiskopen Marcel Lefèbvre.
Men OK, var han corre i Prag 1968 och fördömde inmarschen kan man ju förlåta honom ett och annat.
Ändrar dock intet att han förolempat Axel von Fersens yrkescometence (collegor till hans egen slägt dessutom) och Ludvig XVI's virilitet (nå, hans föregångare på Aftonbladet voro ju intet nådiga mot Atterbom heller) samt Marie Antoinettes ära.
På detta har jag svarat, för att inför franska monarkister godtgöra Sveriges ära, med att sprida bloggen Tea at Trianon. Af americanska författarinnan Elena Maria Vidal. Tillegnad just Marie Antoinette, Ludvig XVI och deras barn. Liksom två af hennes tre romaner (Tea at Trianon om Marie Antoinette, Madame Royale om hennes dotter - den tredje, The Night's Dark Shade är om de hemska Catharerna och om den gode Simon af Montfort, hvilken på sin tid måste ha varit för Provence hvad Patton var för Europa efter D-Day).
När mitt visserligen utgångna men ändå godtagna ID-kort stals var det efter månaders trälande Svenska Föreningen i Paris som betalade mitt pass.
Jag anade att det skulle i denna i sig ganska vackra geste kunna ligga en baktanke om att denna (i hvilken jag förmodar Herman ingår) ... [afbrott i redactionen af denna essai] ... Jag hyste en viss farhåga att den förväntade tacksamheten vore ngt i stil med att lägga ned mitt stöd för l'Ancien Régime och min motvilja mot Lindqvists oförmåga att skilja mellan vänskap mellan en man och en med en annan gift qvinna å ena sidan och å den andra äktenskapsbrott. Jo, Axel von Fersen och Marie Antoinette voro goda vänner. Men intet skyldiga till det som Herman objectivt beskyller dem för. Jag säger objectivt, eftersom han sjelf, subjectivt sedt, kanske intet betraktar det som en beskyllning.
Eftersom jag hvarken ville vara otacksam eller visa just den tacksamheten, så var jag ganska ifrig att erbjuda min penna åt ett af Svenska Föreningen uppställt thema. Nota Bene: de kunde säga mig HVAD de ville jag skulle skrifva OM, men intet HVAD de ville ATT jag skulle skrifva derom. Jag gaf dem erbjudandet via ambassade-personalen samtidigt som jag fick ut passet. Fick ingen beställning. Och passet har nu försvunnit. Tappat? Stulet? Polisanmälan derom kryssade jag i båda alternativen, eftersom jag intet ville utesluta någotdera. Sednare blef äfven en väska och ett par byxor stulna i Beauvais.
Skulle Svenska Föreningen kunna stå bakom stölderna som sådan? Nej, bort det. Skulle frimurare bl a verksamma inom Svenska Föreningen kunna det? Jodå. Eller judar? Tja om de räkna mig som jude och otillräckligt fostrad skulle de kunna få för sig att de hade ngn slags rätt eller rentaf pligt att complettera min fostran. Ungefär som jag misstänker att de (d v s deras stamfränder ngn generation bakåt eller två eller tre) gjorde med en wiensk målare och krigsveteran (född i Lienz, volontär för Preussen, intet Österrike, underligt nog) som i deras ögon var för litet avant-gardistisk. Tänk om den käre Adolf hade fått måla i st f att bli loge-broder och politiker! Han borde verkligen ha stått på sig och målat på! Men det hindrar intet att i så fall dessa judar ha fler sympatiseurer bland Paris' svenskar än jag sjelf. Vissa glömma att camrat-fostran är synonym till pennalism och till mobbing.
Det tycks ha uppmärksammats nyligen att jag signerar ett antal af mina blogg-artiklar från Georges Pompidou. Intet sjukhuset i ena ändan af en af spårvagnslinierna, utan bibliotheket (med avant-gardistiskt konst-centrum) i Beaubourg. Gångna veckan stod en man som talade engelska med tydligaste Ingrid-Bergman-accent (Mordet på Orient-expressen, der hon spelar svenskättad americanska) vid pressdisken. I går hade jag en granne vid datorerna hvars FB-profil bar ett tydligt svenskt namn och hvars väninna bar samma efternamn som en af mina studierectorer, den vid SSHL. Hon var hvithårig.
Idag bakom byggnaden såg jag en tjej med tydligt svensk text på veskan. Hon gick ngt bakom en dame med annan hårfärg, jag vet intet om det var mor och dotter eller om de intet hade ngt att göra med hvarandra. Men, hon vägrade svara på svenskt tilltal.
Allt verkar upplagdt för att dra slutsatsen att svenskarne i Paris anse mig pinsam och att de vilja visa mig det.
Jag lemnade Sverige af en anledning. Den var intet kärleken till en fransk tjej som jag intet treffade förrän jag redan var i Danmark. Den var förtrycket - af klart communistisk öststatstyp - i mitt rent culturelt, culinärt och landskapsmessigt så kära hemland. Skilnaden mellan mig och de vanligast förekommande svenskarne i Paris är som mellan - på den tiden - en kristen afhoppare från en öststat och dennas nomenclatura i utlandsresidence.
En afhoppare "från en öststat", befintlig i Sverige (som 1968 var friare än nu) länkade till en artikel på tjeckiska (jo, just samma öststat Lindqvist skref om, tala om serendipity), som jag tack vare Google Translate och litet god vilja kunde få fram att det handlade om undervisningen i Sverige: kristna friskolor TVUNGNA att fölga läroplan, hemskolning FÖRBJUDEN (liksom målaren gjorde i Tyskland 1938!) utom i fall eleven redan är mobbad. D v s en förälder som kan befara att kristen tro i Malmö, eller fetma utanför vissa rotmosätande och falukorfsätande landsbygder (som sagt, jag har inget mot vårt land i culinära afseenden och var sjelf fet som ungdom) får ändå intet hemskola barnen. Intet förrän de redan blifvit mobbade. Staten har typ alltid rätt att säga "vi måste i alla fall försöka först". M a o har medborgaren, i den mån han stannar i landet och underkastas dess lagstiftning (jag vägrar kalla detta "lag" ty det är mot naturrätten), blifvit statens slaf.
Jag vet intet om svenskarne i Paris komma att förlåta mitt motstånd - några af dem ha ju famille duktigt insyltad i handteringar som skolpligt eller tvångsomhändertagna barn och andra utgöra de borgare hvars fördomar (eller utom de frihetsvänligaste fördomarne för deras egen del) pådyflas svenska folket via sådana handteringar. Och jag ber dem intet om förlåtelse heller. Jag bara påpekar att vissa saker de gjort börja likna situationer der commentaren lyder: "justa clubben, liksom!"
Hans-Georg Lundahl
Georges Pompidou, Beaubourg
10de Sönd. e. Pingst
5-VIII-2012
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Kan ju nämnas att:
1) Just frimurare försökte få mig att ändraq uppfattning om saker redan när jag femton år gammal i förtäckta former togs ifrån mor genom att sättas på internetskola, hvilken hindrade mor från att fölga upp mig der, fastän hon intet formelt fråntagits mig.
Husmor Greta Olsson (hon heter väl ngt annat nu) var enka efter en frimurare och sambo med en annan. Denne besökte henne ibland på skolan, eller rent af vicarierade för henne.
Han gaf mig Arternas Uppkomst, hvilken jag föraktfullast gaf tillbaka efter felslutet från det mindre till det större, från uppenbart beslägtade ringspecies (dufarter, vill jag minnas) till slägtskap mellan alla species som classas i samma slägten, mellan alla slägten i samma ordning o s v.
Han var med när det på Hemmet grundades ett hemligt sällskap, som min mor förbjöd mig att vara med i. Hon hänvisade till Franco, som hon förmodligen högaktade för att denne helt förbjöd abort.
Gud ske lof löd jag min mor och gick intet med. Annat har jag syndat i, men icke det. "Not thus I sinned, not thus," som Chesterton skref. Och denne man replikerade att frimureriet var förbjudet under Franco liksom under andra - jag tror orden han valde voro - "totalitära dictaturer" (i hvart fall ord som voro eller föreföllo mig dermed synonyma).
2) När jag nu nämnde att Hitler blef loge-broder verkar ngn sådan ha känt ett behof af cabbalistisk magie för att jag skulle läsa i "Les 100 Mots de la Franc-Maçonnerie" att de Germanen-Orden i hvilka Hitler initierade (han nämndes ej, det skrefs dock om Himmler i artikeln) voro erbarmliga parodier på frimureriet.
Detta påminner mig ngt om Johannes-losjens uteslutande af Breivik.
Det ser intet bra ut för loger i allmänhet om Hitlers förakt för den naturliga lagen kom från logerna. Det ser intet bra ut för Johannes-losjen om Breivik verkligen var en god loge-broder. Men innan terror-dådet var han strålande väl ansedd i losjen.
Och germansk-orienteradt frimurerie förefaller mig lika mycket eller litet deras stil, lika mycket Ashmoles typ, som ngnsin det egyptisk-orienterade.
Skickade ofvanstående med fölgande länkar till Svenska Ambassaden, Svenska Kyrkan i Paris (intet för att jag är lutheran), Svenska Klubben och Svenska Skolan i Paris.
http://creavsevolu.blogspot.fr/2012/08/why-hate-creationism-in-schools.html
http://filolohika.blogspot.fr/2012/08/tcbs-greatnesses-and-vitovdan.html
Derefter var jag på Georges Pompidou och internet-anknutna datorer voro ur function. Det gaf mig vissa problem med att icke redigera men i hvart fall publicera derstädes nästa uppsats:
http://filolohika.blogspot.fr/2012/08/avec-la-sonde-sur-mars-on-croit.html
Jag fick altså åka ut och taga den till blogger på ett internet-ställe i Boulogne-Billancourt. Var det ett rent tillfälle att datorerna till internet voro ur function i går? Någon kan ju ha ogillat att jag föredrar Franco framför frimureriet? Eller att den ena engelska uppsatsen vänder sig till en sextonårig tjej? Eller att den andra talar om Harmageddon? Eller att jag föredrar Tea at Trianon framför Herman Lindqvist, försvarar Marie Antoinettes rykte till fullo (och finner Herman Lindqvist oacceptabel fast han är monarkist, för att han intet gör det) ... o s v
Jag kan ju nämna litet i förbigående, att hvilken af de fyra storheterna som än vände sig till Georges Pompidou, om det nu intet var en tillfällighet, är attityden föga uppskattad. Inget af de nämnda innehållen tyder på att jag intet skulle fatta hvad det är jag skrifver eller att jag skulle behöfva skyddas från att exponera mig på internet, inget af dem är olagligt (tjejen bor i en stat der giftasåldern är 16) och inget af dem är mot mina moraliska eller andra öfvertygelser.
Och dylikt har händt mig ngt för ofta för att jag personligen skall taga det för en tillfällighet.
Passet återfunnet sedan nra månader tillbaka.
Eller snarare återfått.
Ambassaden hade fått passet och skickat mig ett mail som borde ha föranlett mig att gå dit, men i samma vefva blef jag inblandad i en otreflighet på gatan, i Versailles, och glömde bort passet, tills jag fick ett nytt mail.
Post a Comment