Jag ämnar med denna artikel ej gå in på, om Auschwitz-Birkenau var ett förintelseläger, som den officiella/publicistiska historieskrivningen påstår, eller något annat, som revisionisterna påstå. I vilket fall som, fanns det i Auschwitz läger, dit man kunde deporteras för att man var jude eller zigenare, eller polsk, intelligent och hängiven präst, som P./St Maximilian Kolbe, där man gick i fångdräkt, tvangs till mycket arbete, fick få kalorier och undermåligt smittskydd och där små förseelser straffades stort, till exempel en försvunnen spade med tio mans död. Nazisternas koncentrationsläger voro i några sådana stycken kopior av kommunisternas koncentrationsläger i fr a Sibirien, dit redan tsarer skickat förbrytare som straff, medan kommunisterna utvidgat betydelsen av ordet till att omfatta kristna, reaktionärer, nationalister, kulaker. Likaså funnos koncentrationsläger i Spanien efter Francos seger i Spanska Inbördeskriget; så uppfördes monumenten i Valle de los Caídos av straffarbetare (Azañas gamla krigare)på läger. Och i Stalins Sovjetunion, efter 1945, var Gulags första guldålder (om den var så gyllene för fångarna är en annan femma). Dessutom voro tyska och baltiska krigsfångar i Sovjet internerade på arbetsläger, som simpla förbrytare. Lägg därtill omskolningslägren i Maos Kina och i Ho Chi Minhs Vietnam. Kinas och Mandschuriets siste kejsare blev i ett sådant omskolad till en mycket ödmjuk och enfaldig människa, otänkbar som politisk ledare eller ens galjonsfigur (bland hedningar) - om man får tro filmen "Den Siste Kejsaren". Amerikanska krigsfångar blevo i Vietnam omskolade till kommunister, som fördömde USA:s imperialism i TV. I Spanien och Sovjet kunde ett oförsiktigt regimkritiskt uttalande leda i hjärtat oppositionella till fängelse, åtminstone i Sovjet till koncentrationsläger. I Kina räckte det för koncventrationsläger att vara lärd, likaså, nästan, i det av Tredje Riket ockuperade Polen, fast av olika anledningar.
Att liknande kriterier i den leninistiska revolutionserans Sovjetryssland (och Bela Kuns och Rosa Luxemburgs liknande revolutioner?)räckte för, inte arbetsläger bara, utan döden - behöver jag ens nämna det? Liksom där svarta befrielsearméer drogo fram i Angola, Moçambique och på andra håll i Afrika. Och då menar jag icke blott att personligen dö, utan att dödas med hela sin familj och med trogna tjänare - kanske av en annan tjänare som ville rädda sitt usla liv genom att förråda sin herre på det sättet och ansluta sig till revolutionärerna.
Har då koncentrationslägrens tid tagit slut efter kommunismens fall? Ack nej, nu ha de, i olika form, vunnit insteg i USA. Vanartig eller knarkande eller uppstudsig eller sexuellt lösaktig ungdom kan nu skickas till Boot Camp av föräldrarna - i ett land, där föräldrar "som inte ta sitt ansvar" kunna mista vårdnaden, så att socialen kan pressa föräldrar att skicka sina barn till Boot Camp. En fängelsedirektör har smällt upp ett fängelse i öknen (Death Valley, tror jag det stod i Der Spiegel) - med tält, oaptitlig mat, hårt arbete, förnedrande klädsel (skära trosor för männen!) - där han terroriserar småförbrytare och blir påhejad för det. Dessutom ha nyligen talibaner hamnat i krigsfångeläger på Cuba, där de behandlas som världens farligaste förbrytare, d v s illa.
Därtill bör läggas, vad amerikanska socialreformatorer (och deras efterföljare "på Norra Halvklotet") ha gjort för att försämra fångarnas möjligheter att trivas på fängelset, redan på 1800-talet, så att så småningom straffet "straffarbete" avskaffades mer till namnet än till gagnet, när allt fängelsestraff blev straffarbete (till skillnad från fängelset på Dickens' tid i England, se "Pickwickklubben"). Med innebörden att en person som hamnat på kåken en månad eller två eller tre för att han slagit någon på käften, skall, såvitt samhället förmår, omskolas till en skötsam och arbetssam människa! En tanke som senare burit frukt i nämnda arbetsläger, där vanlig straffskala frångås för internering på behaglig tid - alltså tid som är behaglig för domaren eller lägerchefen, inte för fången!
Även om några av dessa läger motiverats av rättvisa, kan just därför det icke gälla alla. Om Franco hade rätt att plåga kommunister för att de voro kommunister, hade Stalin säkert icke rätt att plåga folk för att de icke voro kommunister. Och tvärtom: alla som anse att Stalin hade rätt, bruka ju också anse att Franco skulle ha varit ond. Somliga skulle anse att båda skulle ha varit onda och gjort fel, att i både Spanien och Sovjet oskyldiga skulle ha plågats rutinmässigt. Anser man att Hitler hade rätt i Operation Barbarossa, kan man rimligen inte godtaga Stalins behandling av tyska och baltiska krigsfångar, medan Stalins anhängare ofta och gärna pekat på Auschwitz (icke ur revisionistisk synvinkel!) och behandlingen av kommunister i Tredje Riket. Anser man att Ho Chi Minh gjorde rätt i att spärra in amerikanska imperialister, måste man motsätta sig att dessa amerikanska imperialister spärra in talibaner, men om man anser att USA ha rätt att uppträda som världspolis nu, kan man rimligen inte motsätta sig heller Vietnamkriget, utan måste fördöma Ho Chi Minhs omskolningsläger. Och här är jag själv benägnast att fördöma båda lägren, både amerikanarnas på Cuba och Ho Chi Minhs i Vietnam.
Vilken sida man än stöder, eller om man låter bli att stödja någon alls, kan man således inte komma från faktum att 1900-talet innehållit åtskilligt politiskt och "reform-juridiskt" förtryck.
Sociala misärer - alltså fattigdom ända till nöd för livsuppehället och ofrihet ända till slaveri - finnas än idag och skola finnas ända till världens slut, enligt Uppenbarelseboken. Av samma säkra källa framgår också, att kommunismen inte kommer att lyckas nivellera alla ned till dessa misärer. Det är intet nytt.
Varför skriver jag nu detta? Jag citerar Alf Härdelins icke så rekommendabla inledning till utgåvan av Den Helige Benedictus' Regel:
Mitt svar på denna fråga förnekar inte den beskrivningen av världen - jämför vad jag sagt ovan - utan förutsätter den.
Om du menar - du som ställer den fråga som Alf Härdelin refererar, vem du än är - att lovprisning och kontemplation förutsätter Guds godhet och allmakt, som politiskt förtryck och social misär skulle förneka eller motbevisa, då är du en ateist som vill stänga klostren, en kommunist eller amerikansk progressist, som är en politisk förtryckare eller meningsfrände till sådana och som ökar den sociala misären - och du har fel så in i Helvete.
Om du tror på Gud, är din fråga obegriplig. S:t Bernhard av Clairvaux valde ett hårdare liv än koncentrationslägrens för att lovprisa Gud.
Malmö, 7.IV.2002, Vita Söndagen,
Hans Georg Lundahl
Att läsa (dock ej utgivarnas förord, som innnehålla fjäsk för lutherdom, modernism och liberalteologi):
Athanasios av Alexandria: Antonios Liv (Artos)
Den Helige Benedictus' Regel (Katolska Bokförlaget)
Bernhard av Clairvaux: Skrifter (Catholica, innehåller Den stora salomonska domen, avslutad med Wilhems av Thierry Bernhardbiografi
Att liknande kriterier i den leninistiska revolutionserans Sovjetryssland (och Bela Kuns och Rosa Luxemburgs liknande revolutioner?)räckte för, inte arbetsläger bara, utan döden - behöver jag ens nämna det? Liksom där svarta befrielsearméer drogo fram i Angola, Moçambique och på andra håll i Afrika. Och då menar jag icke blott att personligen dö, utan att dödas med hela sin familj och med trogna tjänare - kanske av en annan tjänare som ville rädda sitt usla liv genom att förråda sin herre på det sättet och ansluta sig till revolutionärerna.
Har då koncentrationslägrens tid tagit slut efter kommunismens fall? Ack nej, nu ha de, i olika form, vunnit insteg i USA. Vanartig eller knarkande eller uppstudsig eller sexuellt lösaktig ungdom kan nu skickas till Boot Camp av föräldrarna - i ett land, där föräldrar "som inte ta sitt ansvar" kunna mista vårdnaden, så att socialen kan pressa föräldrar att skicka sina barn till Boot Camp. En fängelsedirektör har smällt upp ett fängelse i öknen (Death Valley, tror jag det stod i Der Spiegel) - med tält, oaptitlig mat, hårt arbete, förnedrande klädsel (skära trosor för männen!) - där han terroriserar småförbrytare och blir påhejad för det. Dessutom ha nyligen talibaner hamnat i krigsfångeläger på Cuba, där de behandlas som världens farligaste förbrytare, d v s illa.
Därtill bör läggas, vad amerikanska socialreformatorer (och deras efterföljare "på Norra Halvklotet") ha gjort för att försämra fångarnas möjligheter att trivas på fängelset, redan på 1800-talet, så att så småningom straffet "straffarbete" avskaffades mer till namnet än till gagnet, när allt fängelsestraff blev straffarbete (till skillnad från fängelset på Dickens' tid i England, se "Pickwickklubben"). Med innebörden att en person som hamnat på kåken en månad eller två eller tre för att han slagit någon på käften, skall, såvitt samhället förmår, omskolas till en skötsam och arbetssam människa! En tanke som senare burit frukt i nämnda arbetsläger, där vanlig straffskala frångås för internering på behaglig tid - alltså tid som är behaglig för domaren eller lägerchefen, inte för fången!
Även om några av dessa läger motiverats av rättvisa, kan just därför det icke gälla alla. Om Franco hade rätt att plåga kommunister för att de voro kommunister, hade Stalin säkert icke rätt att plåga folk för att de icke voro kommunister. Och tvärtom: alla som anse att Stalin hade rätt, bruka ju också anse att Franco skulle ha varit ond. Somliga skulle anse att båda skulle ha varit onda och gjort fel, att i både Spanien och Sovjet oskyldiga skulle ha plågats rutinmässigt. Anser man att Hitler hade rätt i Operation Barbarossa, kan man rimligen inte godtaga Stalins behandling av tyska och baltiska krigsfångar, medan Stalins anhängare ofta och gärna pekat på Auschwitz (icke ur revisionistisk synvinkel!) och behandlingen av kommunister i Tredje Riket. Anser man att Ho Chi Minh gjorde rätt i att spärra in amerikanska imperialister, måste man motsätta sig att dessa amerikanska imperialister spärra in talibaner, men om man anser att USA ha rätt att uppträda som världspolis nu, kan man rimligen inte motsätta sig heller Vietnamkriget, utan måste fördöma Ho Chi Minhs omskolningsläger. Och här är jag själv benägnast att fördöma båda lägren, både amerikanarnas på Cuba och Ho Chi Minhs i Vietnam.
Vilken sida man än stöder, eller om man låter bli att stödja någon alls, kan man således inte komma från faktum att 1900-talet innehållit åtskilligt politiskt och "reform-juridiskt" förtryck.
Sociala misärer - alltså fattigdom ända till nöd för livsuppehället och ofrihet ända till slaveri - finnas än idag och skola finnas ända till världens slut, enligt Uppenbarelseboken. Av samma säkra källa framgår också, att kommunismen inte kommer att lyckas nivellera alla ned till dessa misärer. Det är intet nytt.
Varför skriver jag nu detta? Jag citerar Alf Härdelins icke så rekommendabla inledning till utgåvan av Den Helige Benedictus' Regel:
"Men också det senare 1900-talet har på nytt blivit en krisernas tid för klostren. Den enthusiasm som rådde omedelbart efter det andra världskrigets slut och som innebar en formlig explosion av kallelser, inte minst till de stränga klostren i Amerika,kom snart att avlösas av en svår identitetskris. Var ett liv vigt åt lovprisning och kontemplation möjligt att försvara i en värld full av politiskt förtryck och social misär?"
Mitt svar på denna fråga förnekar inte den beskrivningen av världen - jämför vad jag sagt ovan - utan förutsätter den.
Om du menar - du som ställer den fråga som Alf Härdelin refererar, vem du än är - att lovprisning och kontemplation förutsätter Guds godhet och allmakt, som politiskt förtryck och social misär skulle förneka eller motbevisa, då är du en ateist som vill stänga klostren, en kommunist eller amerikansk progressist, som är en politisk förtryckare eller meningsfrände till sådana och som ökar den sociala misären - och du har fel så in i Helvete.
Om du tror på Gud, är din fråga obegriplig. S:t Bernhard av Clairvaux valde ett hårdare liv än koncentrationslägrens för att lovprisa Gud.
Malmö, 7.IV.2002, Vita Söndagen,
Hans Georg Lundahl
Att läsa (dock ej utgivarnas förord, som innnehålla fjäsk för lutherdom, modernism och liberalteologi):
Athanasios av Alexandria: Antonios Liv (Artos)
Den Helige Benedictus' Regel (Katolska Bokförlaget)
Bernhard av Clairvaux: Skrifter (Catholica, innehåller Den stora salomonska domen, avslutad med Wilhems av Thierry Bernhardbiografi
No comments:
Post a Comment