Ngt längre: nej, men okunniga bruka tro det.
Ngt längre igen: det språk vi skrifva och tala sedan Karl XII död heter Yngre Nysvenska enligt språkvetare.
"Men du skrifver väl som man gjorde innan dess?"
Nej igen.
Sista ggn en stafningsreform fölgde en ändring i uttalet var den ggn, och det har jag intet bojkottat.
Skulle jag "liggja uppå sengen och lagha hol i klädhromen" skulle jag skrifva som i Gustav Wasas Bibel. Jag föredrar att "ligga på sengen och laga hål i kläderna":
- liggja/ligga - svenska tappade mången infinitiv på -ja
- uppå/på - "upp, å, uppå"=eng. "up, on, upon", men vi ha förkortat "uppå" till "på" sedan dess (under stormagtstiden var 'på en slarfvig talspråksform)
- lagha/laga, klädhromen/kläderna - th, dh, gh ha blifvit t/d, d, g/j i uttal och skrift
- hol/hål - en gg i tiden uttalades kol och kål olika, och då hette det hol, sedan ha ljuden sammanfallit och kol är enda ordet som stafvar långt å-ljud o före l, för att skilja från kål
- klädhromen/kläderna - fyra kasus ha reducerats till grundform plus genitiv, dativ har bytts ut mot en gammal ackusativ som nu är grundform.
Men andra ändringar i skrift, sedan dess, ha varit onödiga. Kort ä-ljud stafvas nu ä "bortsedt från historiska undantag", men det mesta är historiskt sedt stafvadt e. Bortsedt från etymologiska undantag. Skulle regeln som nu är fölgas, så vore det "än svänsk härre från Svärge" - möjligen "en svänsk härre ..." för att skilja en från än. Den gamla stafningen, uttalad exact likadant, är "en svensk herre från Sverige" - och så skrifva vi ännu.
I långa vocaler skiljer man mellan ä och e: "säd" är icke "sed", "bär" är intet "ber". Bland de korta betonade existerar ingen motsvarighet till den långa vocalen i "sed" och "ber", så e duger fint för ä-ljud der. Undantagen voro sådant som "bättre" p g a verbet "båta", "längre" p g a "lång", "nästa, närmaste" p g a "nära", "främre" p g a "fram", "räcka" p g a "rak". Äfven långa ä-ljud kunde stafvas e efter j, der hittar du heller inga ljud som i "sed", "ber": "gerna, fjell, fjerran, jern, tjern, stjerna, fjeder, fjet" ... om du skrifver orden för hand eller på osvenska maskiner, så uppskattar du att byta ut en del e mot ä. Men på 1870-tal uppskattade man att byta ut "feldt" mot "fält" p g a motvilja mot preussiska sidan i tysk-danska kriget.
Före 1906 stafvades v-ljudet exact lika compliceradt som tj-ljudet. Tje-ljudet har ännu sin gamla satfning, sje- och j-ljuden som stafvades än mer compliceradt likaså. Hv-orden äro lätta att lära utantill, alt utom skilnaden hv/v afgörs af position. Att afskaffa -f som stafning för v-ljud innebär omstafning mellan ordformer, som i "tolf, tolfte" eller v uttalade som f (i o f s hade och ha vi det i två, tvål, tvaga, tve ...) i formparet "hav, havs" äldre "haf, hafs", liksom "hava, haft" äldre "hafva, haft".
Och plurala verbformer kunna vi väl bjuda på i skrift!
Engelska stafvas också på två sätt: brittisk (d v s sednaste stafningen den hos Dr Johnson, 1700-tal) och amerikansk (colour > color, centre > center, labelled > labeled, en viss president ville t o m omstafva "blessed" till "blest", men det är bara ena uttalet). Amrisar bruka ändå klara af att läsa brittisk text. I a f JRRT och CSL. Tänk på den, ni!
Hans-Georg Lundahl
Paris stora BpI
Georges Pompidou
7 - III - 2011
St Thomas Aqvinas dag
