Undrar hvad Herman Lindqvist nu säger om min propos ...

SVD.se > Kultur > Faktafel stoppar Lindqvists nya bok

En anledning för mig att blogga och ge en öppen licens åt alla och enhvar som läsa mina bloggar att trycka och sälga är just att kunna utan egna tryckeri-resurser kunna ha mina saker tryckta på mitt ansvar och intet stoppade af ett förlag som ogillar det ena eller andra jag säger.

Och om boken hade börjat som separata blogginlägg, så hade han kunnat ha en discussion om saken i commentardelen af just det blogginlägget.

Hans-Georg Lundahl
Bibl. Georges Pompidou
Sancta Radegundis Dag
13-VIII-2012

Svensk version af mina villkor, formuleringen anpassad till evt collectivt författareskap
English version
Version française
Gamla Donativo-sidan och anglo-fransk förklaring derom.

Svenska Föreningen och Justa Clubben

En del svenskar bo i Paris. Förmodligen är det ännu fallet med den ganske folkkäre causeuren Herman Lindqvist (corrigerar mig enligt wikipedien: Chambourcy nära Paris). Det är också fallet med mig. Nå, när han skrifver för Aftonbladet och min favoritpoet är Atterbom, som kallade Aftonbladet "rikspöbeltidningen" och om hvilken samma Aftonblad brukade ord som "den andeliga och lekamliga lifegenskapens varulf" och en "af munklegender förtorkad mullvad", så är det kanske intet upplagdt för bästa samförstånd mellan honom och mig. När dessutom Aschberg (som ger valuta för detta med pöbel), Guillou (som har en förvrängd syn på både kristendom och korstågen) och före dem min antifavorit bland 1800-talets svenska författare, Almqvist, ha skrifvit i den tidningen, är det intet att undra på om vi intet blifvit bästa bröder.

Jag antar att hans politiska och religieusa hållning intet är den som passar bäst med en som vid sexton beundrade Bertil Gärtner och sedan 20 + har (med ganska få reservationer) beundrat Ärkebiskopen Marcel Lefèbvre.

Men OK, var han corre i Prag 1968 och fördömde inmarschen kan man ju förlåta honom ett och annat.

Ändrar dock intet att han förolempat Axel von Fersens yrkescometence (collegor till hans egen slägt dessutom) och Ludvig XVI's virilitet (nå, hans föregångare på Aftonbladet voro ju intet nådiga mot Atterbom heller) samt Marie Antoinettes ära.

På detta har jag svarat, för att inför franska monarkister godtgöra Sveriges ära, med att sprida bloggen Tea at Trianon. Af americanska författarinnan Elena Maria Vidal. Tillegnad just Marie Antoinette, Ludvig XVI och deras barn. Liksom två af hennes tre romaner (Tea at Trianon om Marie Antoinette, Madame Royale om hennes dotter - den tredje, The Night's Dark Shade är om de hemska Catharerna och om den gode Simon af Montfort, hvilken på sin tid måste ha varit för Provence hvad Patton var för Europa efter D-Day).

När mitt visserligen utgångna men ändå godtagna ID-kort stals var det efter månaders trälande Svenska Föreningen i Paris som betalade mitt pass.

Jag anade att det skulle i denna i sig ganska vackra geste kunna ligga en baktanke om att denna (i hvilken jag förmodar Herman ingår) ... [afbrott i redactionen af denna essai] ... Jag hyste en viss farhåga att den förväntade tacksamheten vore ngt i stil med att lägga ned mitt stöd för l'Ancien Régime och min motvilja mot Lindqvists oförmåga att skilja mellan vänskap mellan en man och en med en annan gift qvinna å ena sidan och å den andra äktenskapsbrott. Jo, Axel von Fersen och Marie Antoinette voro goda vänner. Men intet skyldiga till det som Herman objectivt beskyller dem för. Jag säger objectivt, eftersom han sjelf, subjectivt sedt, kanske intet betraktar det som en beskyllning.

Eftersom jag hvarken ville vara otacksam eller visa just den tacksamheten, så var jag ganska ifrig att erbjuda min penna åt ett af Svenska Föreningen uppställt thema. Nota Bene: de kunde säga mig HVAD de ville jag skulle skrifva OM, men intet HVAD de ville ATT jag skulle skrifva derom. Jag gaf dem erbjudandet via ambassade-personalen samtidigt som jag fick ut passet. Fick ingen beställning. Och passet har nu försvunnit. Tappat? Stulet? Polisanmälan derom kryssade jag i båda alternativen, eftersom jag intet ville utesluta någotdera. Sednare blef äfven en väska och ett par byxor stulna i Beauvais.

Skulle Svenska Föreningen kunna stå bakom stölderna som sådan? Nej, bort det. Skulle frimurare bl a verksamma inom Svenska Föreningen kunna det? Jodå. Eller judar? Tja om de räkna mig som jude och otillräckligt fostrad skulle de kunna få för sig att de hade ngn slags rätt eller rentaf pligt att complettera min fostran. Ungefär som jag misstänker att de (d v s deras stamfränder ngn generation bakåt eller två eller tre) gjorde med en wiensk målare och krigsveteran (född i Lienz, volontär för Preussen, intet Österrike, underligt nog) som i deras ögon var för litet avant-gardistisk. Tänk om den käre Adolf hade fått måla i st f att bli loge-broder och politiker! Han borde verkligen ha stått på sig och målat på! Men det hindrar intet att i så fall dessa judar ha fler sympatiseurer bland Paris' svenskar än jag sjelf. Vissa glömma att camrat-fostran är synonym till pennalism och till mobbing.

Det tycks ha uppmärksammats nyligen att jag signerar ett antal af mina blogg-artiklar från Georges Pompidou. Intet sjukhuset i ena ändan af en af spårvagnslinierna, utan bibliotheket (med avant-gardistiskt konst-centrum) i Beaubourg. Gångna veckan stod en man som talade engelska med tydligaste Ingrid-Bergman-accent (Mordet på Orient-expressen, der hon spelar svenskättad americanska) vid pressdisken. I går hade jag en granne vid datorerna hvars FB-profil bar ett tydligt svenskt namn och hvars väninna bar samma efternamn som en af mina studierectorer, den vid SSHL. Hon var hvithårig.

Idag bakom byggnaden såg jag en tjej med tydligt svensk text på veskan. Hon gick ngt bakom en dame med annan hårfärg, jag vet intet om det var mor och dotter eller om de intet hade ngt att göra med hvarandra. Men, hon vägrade svara på svenskt tilltal.

Allt verkar upplagdt för att dra slutsatsen att svenskarne i Paris anse mig pinsam och att de vilja visa mig det.

Jag lemnade Sverige af en anledning. Den var intet kärleken till en fransk tjej som jag intet treffade förrän jag redan var i Danmark. Den var förtrycket - af klart communistisk öststatstyp - i mitt rent culturelt, culinärt och landskapsmessigt så kära hemland. Skilnaden mellan mig och de vanligast förekommande svenskarne i Paris är som mellan - på den tiden - en kristen afhoppare från en öststat och dennas nomenclatura i utlandsresidence.

En afhoppare "från en öststat", befintlig i Sverige (som 1968 var friare än nu) länkade till en artikel på tjeckiska (jo, just samma öststat Lindqvist skref om, tala om serendipity), som jag tack vare Google Translate och litet god vilja kunde få fram att det handlade om undervisningen i Sverige: kristna friskolor TVUNGNA att fölga läroplan, hemskolning FÖRBJUDEN (liksom målaren gjorde i Tyskland 1938!) utom i fall eleven redan är mobbad. D v s en förälder som kan befara att kristen tro i Malmö, eller fetma utanför vissa rotmosätande och falukorfsätande landsbygder (som sagt, jag har inget mot vårt land i culinära afseenden och var sjelf fet som ungdom) får ändå intet hemskola barnen. Intet förrän de redan blifvit mobbade. Staten har typ alltid rätt att säga "vi måste i alla fall försöka först". M a o har medborgaren, i den mån han stannar i landet och underkastas dess lagstiftning (jag vägrar kalla detta "lag" ty det är mot naturrätten), blifvit statens slaf.

Jag vet intet om svenskarne i Paris komma att förlåta mitt motstånd - några af dem ha ju famille duktigt insyltad i handteringar som skolpligt eller tvångsomhändertagna barn och andra utgöra de borgare hvars fördomar (eller utom de frihetsvänligaste fördomarne för deras egen del) pådyflas svenska folket via sådana handteringar. Och jag ber dem intet om förlåtelse heller. Jag bara påpekar att vissa saker de gjort börja likna situationer der commentaren lyder: "justa clubben, liksom!"

Hans-Georg Lundahl
Georges Pompidou, Beaubourg
10^de Sönd. e. Pingst
5-VIII-2012

Pseudo-Brott mot Kära V2

Språkforskarnas käraste raritet:

Även synnerligen modersmålstalande svenskar kan överge V2. Aldrig hon vill träffa honom; sällan han klarar det. Eller tämligen nya fjortis-ofta: Ofta jag vill dammsuga (ofta betyder här alltså ’absolut inte’). Två satsled kommer före verbet: ett adverbial (aldrig, sällan, ofta) och subjektet. Också i detta fall utnyttjas konstruktionen för stilistiskt eftertryck. Inte bara ofta, utan även aldrig och sällan får en något annorlunda betydelse av att stå först. Ordet kommenterar utsagan snarare än att vara en del av den.

Hvilket i sin tur innebär att det intet är ett satsled. Aldrig hon vill träffa honom!=Aldrig, att hon vill träffa honom; sällan han klarar det!=sällan, att han klarar det; Ofta jag vill dammsuga?=Ofta, att jag vill dammsuga?

Aldrig och sällan utgöra således utrop och påståenden, ofta utgör retorisk fråga med väntadt nekadt svar. I alla tre fall underförstås det händer/händer det. Aldrig hon vill träffa honom!=Aldrig, att hon vill träffa honom=Det händer aldrig, att hon vill träffa honom; sällan han klarar det!=sällan, att han klarar det!=det händer sällan, att han klarar det! (sällan=lithothes för aldrig). Ofta, att jag vill dammsuga?=Händer det ofta, att jag vill dammsuga?

Hans-Georg Lundahl
G. Pompidou, Paris/Beaubourg
2-VIII-2012

PS, att invandrarungdom afviker från V2 i endast ett af 25 tänkbara fall beror väl mest på att de tala svenska B3 än sina föräldrar.