Anledning 2: att han sjelf - Martin Luther altså - erkände (se Sendbrief vom Dolmetschen) att han förfalskade texten i sin öfversättning.
Anledning 3: att han - jag kom på det med till sist - knappast hade till Catholska Kyrkan samma ganska höfliga attitude af "jo, ni äro nog bra, men ni räcka intet riktigt till" som William Booth hade till methodisterna, utan snarare samma anticatholicism, samma hat mot den tro han fötts till sjelf, som Lewi Pethrus ärft af honom (utan att LP till detta fogat ett liknande hat mot sin barnatro, som Luther hadfe mot sin, förstås, men det var samma attitude om samma Kyrka).
Du vet eller ni veta, den attitude som LP uttrycker så här:
"Katolicismen är i åntagande allt mer och mer - denna sköka vars händer drupa av blod, denna hemska kyrkan, som har många millioner mäns och kvinnors blod på sitt samvete; denna samvetslösa påvekyrka är på väg att komma in i Sverige igen."
Jag antar att han menar "drypa af blod" och intet "drupa," men han kan ha talat dialect. (Det kan också vara staffel).
Anledning 4: Umberto Eco upplyste mig genom Rosens Namn om att heretikerna som ibland brändes på bål intet voro hvad jag kunde godtaga som verkligt bibeltrogna christna.
Anledning 5: jag kunde constatera i uppslagsverk huru Reformationen gått till. Der dröp, om intet Svenska Kyrkan i sig, i hvart fall dess verldsliga arm af catholikers blod. Niels Dacke, Georg Bähr, Zacharias Anthelius ... och tusentals namnlösa. Som velat försvara den tro de vuxit upp i mot plundring från en statsmagt som verkade antichristlig med råge, ungefâr som Clémenceau 1905 och 1906, fast värre.
Anledning 6: en personlig synd gjorde mig medveten om behofvet af bikt. "Bot och bättring" vid en "bättre botbänk."
Anledning 7: vi fingo en qvinlig "prest" till församlingen jag practiserat luthersk eller luthersk-catholicerande christendom i.
Anledning 8: de som anklagade Catholicismen mest kring mig voro minst christna, de voro t ex en frimurare som hyllade Darwin och hatade Franco eller en pariser-svensk kallad "Sparris" på SSHL, som rökt hasch i Catacomberna i Paris.
Anledning 9: C. S. Lewis som jag hyllade var i hvart fall i Letters to Malcolm mycket catholsk.
Anledning 10: dertill komma christna författare, ngt vettigare än Lewi Pethrus, som J. R. R. Tolkien (hvars Letters eller redan essä om Beowulf eller om Sagor är en christen classiker) och Gilbert Keith Chesterton (hvars Everlasting Man innehöll det så kallade "C. S. Lewis trilemma" i mera utvecklad form).
No comments:
Post a Comment