Jag noterade en discussion på FB, mellan två svenska catholiker fr a (utom mig sjelf, en tredje), och må säga att jag hade mer gemensamt med den catholske nationalist som intet var min FB-vän än med den catholske milieu-partist som var det.
I invandringsfrågan menade jag att en stat har rätt att stänga gränser när invandring (eller invandring från en viss region af verlden) nått en viss niveau der det blir svårt att lefva i sämja. Intet nödvändigtvis att kasta ut dem man redan har (utom de som activt bidra till svårigheter för svenskar, detta individuelt eller evt också i groupe), men att intet släppa in fler innan det lugnat sig, innan svenskarne blifvit fler, eller att prioritera insläppandet af christna. Sedan förespråkar jag intet den bidragsafund som utmärker en viss del af våra nationalister. "Det skall vara få barn per par om bidragssystemet skall fungera," verkar det som om vissa resonerade. Men äkta makar ha rätt att ha många barn. Icke nödvändigtvis att sedan just på bidragsvägen försörja dem. Äktenskapet är vigtigare än bidragssystemet alla gånger!
Nu till andra frågan.
Milieu-partisten sade tre saker om statens syfte:
- icke till för att vara religieus polis som i Iran
- till för att göra folkets vilja
- till för att hitta compromisser alla kunna vara med om.
Mitt svar omedelbart till honom var om de båda första: hvarken eller. Hans sista påpekande är deremot acceptabelt.
Under förutsättning att Gud intet lemnas utanför dem som skola kunna acceptera compromisserna.
Och då menar jag intet Hans kraf på den enskilda sjelens inre helighet, det är verkligen intet den som staten skall öfvervaka (en anledning till att jag är mot psychiatrien i dagens omfattning: inqvisitionen var aldrig så närgången som den i fråga om krafven på personlig perfection hos den misstänkte eller botgöraren eller dömde som fått "tid att tänka efter" - utan otrefliga psychofarmaca), jag menar Hans likaledes existerande kraf på en offentlig rättfärdighet.
Om sodomie tillåts - innebär det verkligen att en compromiss nåtts som alla kunna vara med på? Hvad så med dem som i onödan misstänkas för homosexuella bögelser i ett samhälle der man resonerar "det gör intet så mycket om jag har fel, han kan ju ändå intet straffas för det"? Eller med barn som vexa upp under ett föräldrapar der ingendera är förälder och de ha fel combination af kön - d v s samma kön - för att kunna bli det? Och om ene i ett bögpar är verklig far till ett barn, så bör intet hans medbrottsling ha mer rätt än modern att treffa barnet.
Skall man prioritera alla löften som göras om sexuella ting?
Det verkar som om* ett antal englar lofvade hvarandra att förgripa sig på menskliga qvinnor (kanske dem de blifvit skyddsenglar åt, "väktare" skulle kunna betyda skyddsengel i sammanhanget) och helt annorlunda än att belöna dem för att de hållit sina löften till hvarandra, straffade Gud dem och gör så än idag. Att ett par män eller ett par qvinnor lofva hvarandra en ofruktsam "trohet" och att skaffa barn via adoption är heller inget löfte som samhället bör prioritera. F d d intet ens om syftet att skaffa barn tillsammans saknas.
Dermed intet menadt att folk med vissa olyckliga bögelser borde straffas genom psychiatrie så länge det bara är bögelser, eller genom att utelsutas från rätten till verkliga äktenskap, så länge maken eller makan intet lurats på en person med för honom eller henne okända men af den andra personen välkända tråkiga bögelser. Titta på Josh Weed (en grabb som blef kär i grabb efter grabb, men som intet lät det bestämma hans lif, utan anförtrodde problemet åt en tjej-compis - som blef hans fru - en mormon från USA, men det gör intet exemplet sämre). De som mena att Jean Calvin verkligen brändmärktes i Noyon för sodomie** kunna ju constatera att äfven han bättrade sig, och tog en fru, Idelette de Bure. Med hvilken han fick tre döttrar. Ett slags vittnesbörd om evangelium till de super-calvinister som mena att den slags bögelser som leda till i värsta fall sodomie aldrig kunna tillåta en man att gifta sig på vanligt hederligt sätt.
Ett annat offer för tolerancen mot homosexualitet i utlefd form äro tonårsäktenskapen. 1980 gifte sig två tolfåringar i Sverige, 1992 firade de tolf års äktenskap (och nra barn) med en tidningsartikel. Men de lefde dessbättre intet i en verld der det gälde att skydda tonåringar med osäker sexualitet från att hamna i sodomitiska eller lesbiska förhållanden i samma mån som det nu blir actuelt.
Och utan acceptance för tonåringars rätt att gifta sig, blir den mordiska abortindustrien ett ondskefullt argument rikare. Typ att de häfda att en tonårig mor "är för ung".
C:a 1300 (eller kanske ngt tidigare) gifte sig en tolfårig princessa af Aragonien med en kung eller troligare kronprince från Portugal. Hon dog som enka en 4:e juli 1336 i Estremoz.
C:a 1900 (exact 1902), vände sig en tolfårig flicka till sin mor angående en litet äldre grabbs syndiga förslag, och belf tillsagd att afvisa dem. Hade modern lefvat under Påfvestaten, hade hon väl snarare kunnat säga till dottern att be grabben vänta några månader, om han var ärlig. Hon dog martyrdöden på dagens datum.
C:a 2000 har i många stater tolfåringars äktenskap blifvit lika omöjliga eller omöjligare än i 1902 års Italien. Men det har intet gjort alla tolfåringar till exemplariska munkar eller nunnor eller i hvart fall klosterskoleelever. Som experterna på "barnprostitution" och "barnpornographie" kunna constatera.
Af "compromisser som alla kunna acceptera" har blifvit förtryck och af folkvilja har blifvit populistiska ursäkter för förtryck mot vissa groupper, t ex tonåringar. Och af afvisandet af "religieus police som i Iran" har blifvit anammandet af en slags antireligieus police, på vissa plan, som i Sovietunionen.
Hans-Georg Lundahl
BpI, Georges Pompidou
Sancta Maria Goretti
6-VII-2013
*När jag säger "det verkar som", menar jag att Ethiopiska Kyrkan som erkänner Henochs bok som canonisk kan ha rätt i att den är af Henoch, men saknar auctoritet att binda hela Kyrkan att acceptera den som canonisk.
**Med förmildrande omständigheter. T ex ungdom. Annars hade straffet varit döden i Frankrike i början af 1500-talet.
