För att förklara ungefär vad Dan Brown gör och varför det inte är ärligt ska jag ge er ett exempel. Om jag skulle till att i dag skriva en generationsroman om en man som börjar nalka sig pensionsåldern och som upptäcker att hans pension kommer att bli så låg att han knappt kommer att kunna leva på den. För att få ekonomin att gå ihop under pensionen måste han dessutom omedelbart flytta från sin lägenhet i centrum och bege sig ut till förorten så att han redan nu kan börja att spara pengar. Han har bott i sin innerstadslägenheten i tjugotre år och trivs utmärkt. Därför retar det honom alldeles förfärligt. Så han börjar i romanen att forska i hur det kunde bli så här. Och han upptäcker att socialdemokraterna i ATP-systemet som infördes 1960 byggde in en liten ventil som går direkt till partikassan. Ur denna pott som under åren bildats på ett hemligt bankkonto fördelas pengar till sossar efter deras trohet mot partilinjen. Det förklarar i romanen inte bara att pensionssystemet håller på att kollapsa, utan också varför höga socialdemokratiska partifunktionärer har råd att köpa herrgårdar i Södermanland och så vidare. För att inte tala om alla lägenheter som de har kommit över och haft råd att köpa i innerstaden och det retar förstås den här mannen allra mest.
En sådan roman är faktiskt helt okej att skriva så länge jag håller mig till att skriva skönlitteratur. För där har en författare rätt att säga precis vad som helst, för läsarna vet att det är ett påhittat litterärt verk. Men hävdar jag samtidigt att jag bygger min bok på faktiska bevis lämnar jag skönlitteraturens område och min bok blir ett påstående om något som händer på riktigt i dag. Ett påstående som är subversivt – det vill säga som undergräver sanningen – genom att det presenterar en alternativ sanning. Det är precis det som Dan Brown gör. Problemet med hans sanning är att den är väldigt bräckligt underbyggd – trots att han och förlaget hävdar motsatsen.
Källa: Da Vinci koden
en lång reflektion
(Uppgifterna i texten är uppdaterade per den 20 april 2005)
av Henrik Alberius OP
http://www.dominikan.se/alias/users/10007/Da+Vinci+koden,10243,0.html
Nå, i öfrigt finner jag hans uppräkning af bokens dundertabbar med dess idiotiska bakgrund helt ok. Serdeles finner jag det helt rätt att Silas-figuren ger anledning att välga det populära ordet dundertabbe. Jag funderade på att på skemt grunda en Silas Fan Club, men med den Silafobie franska samhället lider af (och kanske tack vare Georges Fenech led af innan Dan Brown) var jag rädd att bli tagen för en sådan menniska och hamna på ngn otreflig hispa för att "botas" från det "tillståndet".
Jag antar att de ggr jag varit gäst hos religieusa här, t ex FSSPX i Bergérac, blifvit kringskurna p g a en hysterisk farhåga om att jag skulle kunna utveckla Silas drag som "fanatiker", en religieus figur med uppenbar ångest och uppenbar uppoffring af egna viljan och egna samvetet under lydnad under samvetslösa öfverordnande, enligt le romancier, om jag finge vistas mer än tre veckor hos dem. I sjelfva verket har jag snarare svårt att komma öfverens med biktfäder om jag anser att de drifva lydnadskrafven för långt. Detta var icke fallet 88-89, under pater Imach eller 90 - 91 under pater Piltz, dessvärre har jag i båda fallen i efterhand en känsla af att vara brändt barn genom att ha varit för lydig gentemot prester som lyssnade för litet.
Men bortsedt från att Silas är parodisk, är Dan Browns arf från Baigent och Leigh - en compis sökte imponera mig med den boken redan i slutet af vår gymnasietid - väl genomgånget i sina grumliga källor af denne dominican. Henrik Alberius var namnet. Novus Ordo eller icke (dominicaner ha dessutom en egen liturgie sedan sekler), han har ibland ngt att säga.
Dock tycker jag att hans exempel, citeradt ofvan, var klumpigt: om en sådan roman (som han funderade på att skrifva) kommit fram till att pensionsfonderna saperas af aftagande fruktsamhet och denna pådrifs af socialdemocratiska qvinnorättskämpar, hvilka utom färre barn åstadkomma äfven fler pengar och mer magt åt sig sjelfva, och att detta accepteras af ett folk som blandat ihop grunderna för bl a just pensionssystemet med samhälleligt ingripande i alla ömmande fall, inclusive en och annans ångest inför barn eller barnbarn (en fobie som är värre än ofvan nämnda Silafobie!), så hade detta icke varit en subversion af sanningen utan ren sanning. Han hade i så fall haft rätt att skrifva hvad Dan Brown falskeligen skref.
Hans-Georg Lundahl
Nemetoduri
6. okt. 2011
Sjunde årsdag af min
ankomst i Santiago
No comments:
Post a Comment