Men, anarchie medför intet pacifism. Han skref att i hvarje stat är det ytterst staten som utför eller tillåter alla former af våld, men vissa har den helt enkelt inga möjligheter att bekämpa. När en fruga tar en brödkafvel och slår mannen i hufvudet så att han får hjernskakning kan staten i efterhand sätta henne på kåken, men absolut intet förhindra detta på förhand. Mannen hade eventuelt kunnat afverja det genom att vara trogen och skötsam eller välja en mindre misstrogen fru: men staten har ingen möjlighet att göra alla män trogna och skötsamma eller alla fruar godtrogna och ompysslande mot männen. Och det vore uppenbart intet önskvärdt att omöjliggöra alla brödbak genom att förbjuda brödkaflar.
Jag anser att argumentera för pacifism utan att argumentera för anarkism innebär att skjuta över ansvaret på någon annan, om en kallar sig pacifist men menar att det behövs en stat (=våldsapparat) innebär det att en skjuter över ansvaret för vålds-användingen på någon annan
Jo, men att skjuta öfver ansvaret för ngt ondt på ngn annan är ju att undvika skuld till det sjelf. Och traditionnelt sätt uppmuntrar kristendomen munkar och nunnor att göra så och i viss mån äfven bönder och andra fattiga.
jag förenas i tro med dem som menar att man i urkyrkan förbjöd kristna att engagera sig polisiärt och militärt.
I Romarriket före Constantin innebar militärt engagement afgudadyrkan och medskuld till kristendomsförfölgelse. Skäl nog att excommunicera nya recruter, man kräfde ingen desertering af dem som omvändes sedan de redan blifvit soldater. Utom från dessa båda momenter. Polisstyrkor var Rom intet serskildt välförsedt med.
Jag är pacifist i betydelsen att jag föresatt mig att i varje situation sträva efter att undvika våld och söka en icke-våldslig lösning i förhoppning om att min kreativitet när det kommer till att hitta icke-våldsliga lösningar inte tar slut.
Ett lofvärdt personligt initiativ till icke-våld, som intet nödvändiggör bekämpande af staten dock.
Däremot är jag inte pacifist i betydelsen att jag menar att det alltid är fel att använda våld och ser det som fel av mig att bedöma slavar som brukar våld mot sina så kallade herrar, fattiga som tar upp vapen mot rika eller trakasserade som tar till våld mot sina plågoandar. Våldsanvändning i varje form måste dock leva med att utstå kritisk granskning.
Hvarföre skulle slafvar ha mer rätt mot sina herrar än dessa mot sina ... underlydande? Och i vissa fall, historiskt sedt, just slafvar? Borde väl bero på om lydnadsförhållandet uppkommit rättfärdigt eller orättfärdigt, t ex genom slafjagt på oskyldiga om herren är skyldig till detta, liksom hvad det är herren i annat fall kräfver, arbete eller synd (jo, det fins herrar som kräft just synd af sina slafvar och slafvinnor: från söndagsarbete till otukt eller äktenskapsbrott). Spansk lag under colonialtiden tog slutligen afstån från att köpa slafvar från negerriken som hade vunnit dem i krig öppnade för slafjagt. Och Kyrkan inspirerade den goda seden att en slaf hade rätt att rymma från förförelser till synd.
Våld definierar jag som en handling vars syfte är att tillfoga en annan varelse fysiskt eller psykiskt lidande eller skada i annat syfte än att hjälpa den individen att undgå ännu större skada eller lidande.
Ett jettelikt undantag i definitionen! M a o är hvarken psychiatrie eller LVU våld eftersom det angifna syftet med att tillfoga lidandet just är att "hjälpa den individen att undgå ännu större skada eller lidande". Och huru många muslimska slafjegare ha intet angifvit lättja eller otro (från animism till kristendom) som "ännu större skada"? En sådan undantagsställning för det syftet är en väldigt stor risk för ett nytt slafverie. Och menniskor i Sverige lida redan deraf. Räknar du förresten "analfabetism" som ett "större lidande" än dem skolpligten utsätta många för?
En annan varelse eller en annan menniska, förresten? Att afstå från kött är lofvärdt, men ingen allmän alldaglig pligt.
Hans-Georg Lundahl
Bibl. d'Italie, Paris
St Leger, den
2-X-2012
No comments:
Post a Comment