Friday, October 28, 2011
Till svenskarne i Paris
Om ngn nu trodde jag var Asatru för att jag anser att Oden lefvat i Uppsala och att en eller annan af hans närmaste båda efterträdare var samtida med Kung Frode och således äfven kejsare Augustus, hoppas jag att de båda föregående essaierna ...
Tror jag på Ynglingatal?
... botat denne ngn från denna villfarelse. Jag är, som jag hoppas framgår, kristen.
Och jag lefver i Paris. Just nu pågår ett ytterst ovärdigt spectakel på Paris Théâtre de la Ville. Catholiker af ofta monarchistisk politik stå qväll efter qväll utsatta för cravallpolisernas fösanden och kringskärmanden. Se derom nyhetslänkar i commentardelen till ...
Huru vore det om nra kristna svenskar ville hjelpa till ngn af dessa qvällar med en ytterligare demonstration utanför cravallpolisringen?
Om ngn nu intet skulle gilla idén als att ställa sig mot poliser, finner jag denna attityd ngt tengilsk.
Huru var det nu det sades i den boken af Astrid: "för annars är man bara en liten lort ..." ang. ngt i stil med att våga fastän man är rädd.
Hvad jag vore glad för vore en qväll då poliserna omringat de catholska demonstranterna om då en groupe svenskar komme till utanför polisen med placat ang. "nous non plus, on n'aime pas le blasphème!" och svenska flaggor - det vore i öfrigt på tiden efter sådant som Ecce Homo, men den här piècen verkar snäppet värre.
Icke i Paris? Tja, det fins franska ambassader att klaga hos med!
Hans-Georg Lundahl
BpI Georges Pompidou/Paris
28-X-2011
Wednesday, October 19, 2011
Tror jag på Ynglingatal?
Jo.
Factiskt.
Moderna Afrika-forskare tro jo gerna på grioternas mundtliga och versifierade slägttaflor öfver sina Mandinka-höfdingar och Benin-kungar. Gerna det, men hvarföre skulle då Snorre ha haft mindre anledning - jag menar objectivt sedt, icke utifrån hans synpunkter eller från våra sedvanliga, utan utifrån dem vi borde ha och han borde ha haft, då som nu - att tro skaldernas Ynglingatal?
Språket i Ynglingatal tyder på sen redaction?
Jo, men språk är en variabel, och vid mundtlig öfverföring af information förändras språket utanför versen. Det versifierade hänger delvis med, måste delvis sättas à jour i den mån som utantilläranden och utantilläraren (parnrdit/pundit som det heter på hindi) ha ambitionen att versen skall utgöra en form af deras dagliga språk. I motsatt mån kan vers också öfverlefva en språkutveckling motsvarande två språkskiften: som vers på sanskrit öfverlefvat skiftet till prakrit och skiftet till nyindiska dialekter som hindi.
Uppenbarligen är Ynglingatal på ett sednare språk än det som Oden sjelf kan ha brukat vid sin ankomst till kung Gylfves Upsala. T ex är hans eget namn stafvat utan inledande w-ljud. Än sedan? Vers kan i viss mån omplanteras i ny språkform. Så har Chaucers verser - detta är angeläget här - öfverlefvat att läsas utan uttalade slut-en.
"Whan that Aprill with his shoures soote" - "hoann datt April oid his sjores såte" eller "oann datt Aprill oid his sjaurs sot". Samma rad, men två uttal och två olika rhytmer. Den andra har i likhet med Fornyrdislag som vi känna till det möte af betonade stafvelser. Hexametrar ha blifvit versus politicus i Grekland efter utjemnandet af vokalqvantiteter. Grioternas nuvarande språk torde också skilja sig från de första slägtledens.
Med andra ord förordar jag att början af Ynglingatal - verser ha då tillsatts efterhand - skrifvits på Urnordiska och sedan ändrats till uttalet (och dermed versformen) medan de sista verserna redan från början haft nytt uttal och form (nytt för den tiden altså), på Fornnordiska eller Fornnorska. Och att den fungerat som minnesramsa för en större corpus historisk kunskap.
Hans-Georg Lundahl
Georges Pompidou/Paris
19-X-2011, St René Goupil
(jesuitmartyr)
Hvad var Odin egentlig før en Type?
Var han en samarisk Tryllemand, ligesom Simon Magus? Ifølge Petrusakterne prøvete hin Mand jo at faa Romerne at dyrke ham som en Gud, ved en Stykke Levitation. Det var St Pers Fasten - en Lørdag - og Bønner der frelste Rom og Verlden at allerede den Gang gaa samme vej som os Svenskere og vores Konge Gylve naar Odin gjorte sine Trix hos os.
Paa den anden Maade, han kan ha været en etruskisk Augur - men vorfor standsede han saa ikke i Romerriget? Før denne ellers tynde Hypothese taler at Runerne er baseret paa det etruskiske Alfabet snarere end det Græske eller Romerske. Og Odin var ju Runernes Gud. Det Thema vilde være godt nok før Mika Walthari, ikke?
Men lidt om sistens er jeg kommit til at spørge mig hvis han ikke var en Druid - fra Gallien der Cæsar besejrete dem eller fra Galaternes steder i Tyrkiet (Snorre siger at han var fra Tyrkiet, men saa kan jo Gylfaginning med Prologen ogsaa være Satire mod en Religionsstifter der blef populær i Tyrkiet lidt sednere). Naar Nordbor nu har haft saa lidt af en detaljeret Kalender inden vi bleve kristne, spørger jeg mig hvis ikke Cæsar tog Odins Kalender-Arbejder fra ham og bruget før sin Julianske - eller er den fra inden han kom til Gallien? Naa, saa kan vi lemne det Argument ude af Billeden. Men, Odinisme ligesom Druidisme hafde Menneskeoffer. Dessuden var Druidismens typiske Triade af Gudommer ikke helt og holdent fjern fra Upsalas. Teutates - Folkestammens Gud - Odin. Taranis - Tordønets Gud - Tor. Esus - Livets Gud, ikke lige men nære paa Fruktsamhedens: Frej.
Hvad enten Odin saa kom fra Gallien eller fra Middelhavet, fra Holland eller fra Polen, kom han nog via Skandinaviens Sydspets - Skaane, der den Gang var danskt. Og Danskerne blev ikke narret af ham. Derfør stiller jeg Spørgsmaalet paa dansk. I er jo meget objectivere end Svensker eller Nordmæn om hint Spørgsmaal. Sverige blev religiøst førdervet af ham og Norrige fik sin Kongeæt fra ham, men Frode var hverken Odensbarn eller Odensdyrker (jeg ved, i har jeres Odense, men det kom nog sednere, efter Rolv Krake), saa derfør er det jer jeg spørger ... hvad var Oden egentlig før en Type? Medens han levet som Menneske, vil sige. Hvis han viste sig efter sin Død var det vel snarest Djævelen, som Missionærerne sagte.
Hans-Georg Lundahl
Mouffetard/Paris
19-X-2011
Thursday, October 6, 2011
En dominican går tillrätta med Dan Brown
På ett ställe är han för snäll mot Dan Brown, jag citerar:
Källa: Da Vinci koden
en lång reflektion
(Uppgifterna i texten är uppdaterade per den 20 april 2005)
av Henrik Alberius OP
http://www.dominikan.se/alias/users/10007/Da+Vinci+koden,10243,0.html
Nå, i öfrigt finner jag hans uppräkning af bokens dundertabbar med dess idiotiska bakgrund helt ok. Serdeles finner jag det helt rätt att Silas-figuren ger anledning att välga det populära ordet dundertabbe. Jag funderade på att på skemt grunda en Silas Fan Club, men med den Silafobie franska samhället lider af (och kanske tack vare Georges Fenech led af innan Dan Brown) var jag rädd att bli tagen för en sådan menniska och hamna på ngn otreflig hispa för att "botas" från det "tillståndet".
Jag antar att de ggr jag varit gäst hos religieusa här, t ex FSSPX i Bergérac, blifvit kringskurna p g a en hysterisk farhåga om att jag skulle kunna utveckla Silas drag som "fanatiker", en religieus figur med uppenbar ångest och uppenbar uppoffring af egna viljan och egna samvetet under lydnad under samvetslösa öfverordnande, enligt le romancier, om jag finge vistas mer än tre veckor hos dem. I sjelfva verket har jag snarare svårt att komma öfverens med biktfäder om jag anser att de drifva lydnadskrafven för långt. Detta var icke fallet 88-89, under pater Imach eller 90 - 91 under pater Piltz, dessvärre har jag i båda fallen i efterhand en känsla af att vara brändt barn genom att ha varit för lydig gentemot prester som lyssnade för litet.
Men bortsedt från att Silas är parodisk, är Dan Browns arf från Baigent och Leigh - en compis sökte imponera mig med den boken redan i slutet af vår gymnasietid - väl genomgånget i sina grumliga källor af denne dominican. Henrik Alberius var namnet. Novus Ordo eller icke (dominicaner ha dessutom en egen liturgie sedan sekler), han har ibland ngt att säga.
Dock tycker jag att hans exempel, citeradt ofvan, var klumpigt: om en sådan roman (som han funderade på att skrifva) kommit fram till att pensionsfonderna saperas af aftagande fruktsamhet och denna pådrifs af socialdemocratiska qvinnorättskämpar, hvilka utom färre barn åstadkomma äfven fler pengar och mer magt åt sig sjelfva, och att detta accepteras af ett folk som blandat ihop grunderna för bl a just pensionssystemet med samhälleligt ingripande i alla ömmande fall, inclusive en och annans ångest inför barn eller barnbarn (en fobie som är värre än ofvan nämnda Silafobie!), så hade detta icke varit en subversion af sanningen utan ren sanning. Han hade i så fall haft rätt att skrifva hvad Dan Brown falskeligen skref.
Hans-Georg Lundahl
Nemetoduri
6. okt. 2011
Sjunde årsdag af min
ankomst i Santiago
För att förklara ungefär vad Dan Brown gör och varför det inte är ärligt ska jag ge er ett exempel. Om jag skulle till att i dag skriva en generationsroman om en man som börjar nalka sig pensionsåldern och som upptäcker att hans pension kommer att bli så låg att han knappt kommer att kunna leva på den. För att få ekonomin att gå ihop under pensionen måste han dessutom omedelbart flytta från sin lägenhet i centrum och bege sig ut till förorten så att han redan nu kan börja att spara pengar. Han har bott i sin innerstadslägenheten i tjugotre år och trivs utmärkt. Därför retar det honom alldeles förfärligt. Så han börjar i romanen att forska i hur det kunde bli så här. Och han upptäcker att socialdemokraterna i ATP-systemet som infördes 1960 byggde in en liten ventil som går direkt till partikassan. Ur denna pott som under åren bildats på ett hemligt bankkonto fördelas pengar till sossar efter deras trohet mot partilinjen. Det förklarar i romanen inte bara att pensionssystemet håller på att kollapsa, utan också varför höga socialdemokratiska partifunktionärer har råd att köpa herrgårdar i Södermanland och så vidare. För att inte tala om alla lägenheter som de har kommit över och haft råd att köpa i innerstaden och det retar förstås den här mannen allra mest.
En sådan roman är faktiskt helt okej att skriva så länge jag håller mig till att skriva skönlitteratur. För där har en författare rätt att säga precis vad som helst, för läsarna vet att det är ett påhittat litterärt verk. Men hävdar jag samtidigt att jag bygger min bok på faktiska bevis lämnar jag skönlitteraturens område och min bok blir ett påstående om något som händer på riktigt i dag. Ett påstående som är subversivt – det vill säga som undergräver sanningen – genom att det presenterar en alternativ sanning. Det är precis det som Dan Brown gör. Problemet med hans sanning är att den är väldigt bräckligt underbyggd – trots att han och förlaget hävdar motsatsen.
Källa: Da Vinci koden
en lång reflektion
(Uppgifterna i texten är uppdaterade per den 20 april 2005)
av Henrik Alberius OP
http://www.dominikan.se/alias/users/10007/Da+Vinci+koden,10243,0.html
Nå, i öfrigt finner jag hans uppräkning af bokens dundertabbar med dess idiotiska bakgrund helt ok. Serdeles finner jag det helt rätt att Silas-figuren ger anledning att välga det populära ordet dundertabbe. Jag funderade på att på skemt grunda en Silas Fan Club, men med den Silafobie franska samhället lider af (och kanske tack vare Georges Fenech led af innan Dan Brown) var jag rädd att bli tagen för en sådan menniska och hamna på ngn otreflig hispa för att "botas" från det "tillståndet".
Jag antar att de ggr jag varit gäst hos religieusa här, t ex FSSPX i Bergérac, blifvit kringskurna p g a en hysterisk farhåga om att jag skulle kunna utveckla Silas drag som "fanatiker", en religieus figur med uppenbar ångest och uppenbar uppoffring af egna viljan och egna samvetet under lydnad under samvetslösa öfverordnande, enligt le romancier, om jag finge vistas mer än tre veckor hos dem. I sjelfva verket har jag snarare svårt att komma öfverens med biktfäder om jag anser att de drifva lydnadskrafven för långt. Detta var icke fallet 88-89, under pater Imach eller 90 - 91 under pater Piltz, dessvärre har jag i båda fallen i efterhand en känsla af att vara brändt barn genom att ha varit för lydig gentemot prester som lyssnade för litet.
Men bortsedt från att Silas är parodisk, är Dan Browns arf från Baigent och Leigh - en compis sökte imponera mig med den boken redan i slutet af vår gymnasietid - väl genomgånget i sina grumliga källor af denne dominican. Henrik Alberius var namnet. Novus Ordo eller icke (dominicaner ha dessutom en egen liturgie sedan sekler), han har ibland ngt att säga.
Dock tycker jag att hans exempel, citeradt ofvan, var klumpigt: om en sådan roman (som han funderade på att skrifva) kommit fram till att pensionsfonderna saperas af aftagande fruktsamhet och denna pådrifs af socialdemocratiska qvinnorättskämpar, hvilka utom färre barn åstadkomma äfven fler pengar och mer magt åt sig sjelfva, och att detta accepteras af ett folk som blandat ihop grunderna för bl a just pensionssystemet med samhälleligt ingripande i alla ömmande fall, inclusive en och annans ångest inför barn eller barnbarn (en fobie som är värre än ofvan nämnda Silafobie!), så hade detta icke varit en subversion af sanningen utan ren sanning. Han hade i så fall haft rätt att skrifva hvad Dan Brown falskeligen skref.
Hans-Georg Lundahl
Nemetoduri
6. okt. 2011
Sjunde årsdag af min
ankomst i Santiago
Subscribe to:
Posts (Atom)
