Conflicten mellan Galileo och Urban VIII var en bisak.
I en tidigare débat-artikel häfdar Per Ewert, Yvonne Maria Werner och Bengt Malmgren att Galileo dömdes för att han var osmidig. Detta är en synnerligen allvarlig tillvitelse mot påfve Urban VIII, och de ha intet fört den i bevis.
Det är sant att denne påfve, i egenskap af amateur, medan han ännu var Cardinal, hade débatterat med Galileo, och att dennes sednaste verk i brist på nya argumenter hade tagit en poäng med att sätta den förre Cardinalens argument i munnen på den sämst underbygde och dummaste débatteuren i Dialogo.
Men det är också sant att påfvedömet i hvart fall på den tiden intet var en oförutsägbar tyrannie, der man dömdes för att ha rätt eller göra rätt genom att bara vara oförskämd mot påfven eller styf i korken. Så, vist kan retandet af påfven ha bidragit till att Galileo kom inför domstol, men intet till att han dömdes skyldig. Påfve Urban VIII afstod från att sitta bland domarena, just för att han efter den piken kunde misstänkas för jef mot Galileo. Galileo skulle dock dömas af en ojefvig domstol. Det var bara efter domen, som påfven skickade domslutet till alla universitet öfver hela den catholska verlden. Undrar om redan protestantiska universitet också fingo exemplar - Oxford, t ex - men Louvain och Sorbonne och alla andra ännu catholska fingo det.
Så, om Galileo nu intet dömdes skyldig till att ha försvarat en heretisk ståndpunkt för att han varit oförskämd, hvad dömdes han då för?
Galileo ansåg att heliocentrismen var ett factum.
Icke så direct som nu, att solen vore centrum för ett solsystem, och en stjerna bland andra stjernor. Det var en del af Giordano Brunos ståndpunct, hvilken denne brändes för år 1600. Den andra, vigtigare delen, var att Giordano Bruno ansåg att hvarje solsystem hade sin Gud och att Gud - eller snarare guden i hvarje solsystem - fungerade som verldssjel till detta solsystem. Observera att Bruno intet talade om "solsystem" utan om "universum" i detta sammanhang.
Mormoner äro mindre heretiska än Bruno hade varit. De anse också att det fins flera universa, och att hvart ha sin gud, men de anse i hvart fall att denne är en transcendent skapare och intet en immanent verldssjel. Frimurare ha större risk att tro på den typen af falsk ideologisk pantheism, de ha ju intet knutit sig till någon kristen confession som utesluter detta. Men uppenbart är att ett styre under en pantheist är klart mer risicabel för domslut p g a att öfverdomaren förolempats, än hvad 1600-talets Catholicism var. En pantheist tror ju, per definition, på att alla menniskor ha ett gemensamt förnuft, ett gemensamt förstånd, och då bli klander mot andras förstånd, i synnerhet sammhälsstyrets, en slags schizophrenie inom detta enda förstånd. Nu var Urban VIII intet pantheist, hans föregångare hade tvertom bidragit till att bränna pantheisten Bruno. Om brännandet var bra eller intet är en sak, men det var bra att undvika pantheismen.
Nå, Galileo ansåg då intet att solen var en stjerna bland andra och planeterna kring solen ett solsystem bland andra eller ett universum bland andra, han ansåg att solen var hela och enda materiella universums centrum. Rent factiskt, intet som ett bra, ofactiskt, litet klurigt sätt att hjelpa astrologerna hitta planeterna i förväg, utan som rent factum. Han ansåg också att jorden kretsade kring solen.
Och, som bekant, motsatsen var intet bra en theorie på sextonhundratalet, motsatsen, att jorden står stilla, hvarken snurrar eller flackar rundt i rymden (planetes är grekiska för kringflackare), är den naturliga utgångspuncten, det som i hvart fall i första taget bekräftas af mensklig observation. Ögon och balance-sinne vittna om jordens stillhet. Ögon och värmesinne vittnar om Solens rörelse i förhållande till denna stillhet. Inget allmänt tillgängligt synintryck vittnar om att jorden skulle röra sig. Innan man accepterar att den både snurrar och flackar rundt, behöfver man ett underlag.
Galileo hade inga nya argument mot St Robert Bellarmins.
Hvad hade Galileo egentligen upptäckt? Han hade upptäckt fel i vissa détailler af gängse geocentriska paradigm, eller ett af dem, det ptolemaiska. Ptolemaios eller före honom Aristoteles hade tydligen ansett sig behöfva argumentera för att jorden var stilla, ett af argumenten var "ingen himlakropp observeras flacka rundt kring någon annan kropp än jorden"* och dels visade Galileo att Jupiter rundas af "de galileiska månarne" - Io, Europa, Ganymedes och Callisto - som dermed runda en annan kropp än jorden, dels hade Galileo argument, liksom Tycho Brahe, för att Mercurius och Venus runda solen.
Observera att Galileo aldrig dömdes för någon af dessa upptäckter, utan för att ha hoppat till slutsatsen: i så fall är Jorden liksom Mercurius och Venus en planet till Solen och Io, Europa, Ganymedes och Callisto - jag vet intet om han kallade dem så sjelf - månar kring en planet precis som Månen till Jorden.
Han dömdes då en gång för detta, på tillskyndan af St Robert Bellarmin, som intet ville ha Bibel-tolkningen tillkrånglad till ett slags minfeldt (som den ju också blifvit efter accepterandet af Galileo och Darwin). Och i débatten - det fördes under den tidigare domen en débat af vetenskaplig natur - sade Bellarmin att "om jorden kretsade kring solen innanför stjernorna, skulle dessa verka närma sig och aflägsna sig"*, hvarpå Galileo svarade att "det skulle man utan tvifvel upptäcka med starkare telescop."* - Men detta var också ett medgifvande att Galileo intet hade upptäckt något sådant fenomen med de telescop han hade.
När Galileo kom upp igen i domstol, så hade han heller ingen observerad skilnad i stjernors positioner att komma med. Jungfrun och Fiskarne blefvo hvarken större eller mindre vår - när vi ha stälningen Fiskarne - Solen - Jorden - Jungfrun - eller höst - Jungfrun - Solen - Jorden - Fiskarne. Tvertom hade Jungfrun och Fiskarne exact samma observerade storlek året om, utom när Solen "stod i tecknen" och dermed skymde stjerntecknet. Får ursäkta att jag intet tog vinterns eller sommarens tecken, men jag är intet så hemma på astrologie, jag råkar känna till just de här två genom födelsedagar. Antar att om Galileo och St Robert gingo in på détailler så hade de kunnat taga vinterns och sommarens tecken som exempler. Men 1633 hade han inget bättre underlag på den puncten än första gången.
Ett annat argument som dykt upp, efter första domslutet, var, helt i biskop Tempiers stil, att Gud har magten att ha skapat verlden exact som han ville och likaså magten att få den att för oss se ut exact som han vill. Det var argumentet som - har jag läst bland geocentriker från Amerika - öfvertygade Galileo under dennes sista, geocentriska och dermed catholskt orthodoxa lefnadsår. Hvarför skulle detta argumenter för just geocentrism och intet till exempel för Pluto-centrism med geocentrisk synvilla? Derföre att Gud är sannfärdig. Om Gud valt att skapa ett universum som för oss ser geocentriskt ut, har han troligen likaså valt att skapa ett universum som är det.
Något efter domen kom också en parodie på Urban VIII's arguments utgångspunct, Guds magt att skapa och att få att synas, att bli Descartes' Deus Deceptor-argument (Skapare-Bedragare-argument) för skepticism. Detta var ganska troligen en af de ting Urban VIII förutsåg och som fick honom att anse Galileo "farligare än Luther och Calvin"*.
Domen var begränsad till två villfarelser hos Galileo: att solen är centrum för universum OCH att jorden både årligen rör sig kring solen och dagligen kring sig sjelf. Inget annat. Jupiter fick behålla sina månar, Mercurius och Venus fick snurra kring Solen, Jupiter fick ha sin fleck och Saturnus sin ring, och asteroiderna fingo finnas till. Domen bestridde intet mer Galileos upptäckter i kikaren än hvad gängse creationister bestrida Darwins Galapagos-finkar.
Upptäckten 1838 var hvarken hvad den ene eller hvad den andre af dem hade tänkt sig - eller i alla fall intet hvad Galileo tänkt sig.
Om Galileo tänkt sig att Solen, sedan Jordens bana och Fixstjernesfären utgöra concentriska ringar, så blef Bessels upptäckta parallax en vederläggning af detta.
Om St Robert Bellarmin tänkt sig att Jorden, Solens bana, och Fixstjernasfären utgöra concentriska cirklar, och fixsternorna stå verkligen stilla i dem, så att inget telescop skulle ändra den observerade likheten hos stjernornas position, så hade han intet längre detta bevis mot heliocentrism. Det är dock möjligt att han haft större öppenhat än så för framtida verkliga upptäckter.
Det fins två sätt att tolka Bessels upptäkt. Det gängse är att Giordano Bruno hade rätt, åtminstone om den elementära cosmologien i en bemärkselse som kan kallas cosmisk geographie. Än ha hvarken Enterprise eller Linda och Valentin utforskat denna tolkning som cosmisk geographie, och om Luke Skywalker gjort det för lânge sedan i en annan galax, betrakatr jag intet George Lukas som tillförlitlig traditionsbärare om Darth Vaders och Palpatines historior, men det är i alla fall den tolkning som ges. St Roberts och Urban VIII:s motstånd mot Galileo hade redan öfvergifvits, med en slags capitulation inför Newtons fysiska argument för Brunos cosmologie.
Men nu äro fixstjernorna intet fixa. Factiskt definierade intet heller de båda domsluten mot Galileo eller - hvad jag vet Bruno - dem som fixa. Tycho Brahe upptäckte Novor.
Sedan Bessel och andra observerat stjernor som de tolkat som "i stort sedt"* stillastående, skenbart rörande sig årligen i samma riktningar men mindre omkrets än solen och med omkretsarne varierande beroende på afstånd från oss, så har man också upptäckt att stjernor röra sig rakt - år efter år åt samma håll - och att vissa stjernor intet verka röra sig als. Ofta äro de som intet röra sig als och de små samma. Detta stemmer ju bra med att det beror på stort afstånd att de intet verkar röra sig. Men det bevisar intet det. Största "skenbara" rörelse årligen fram och tillbaka är 0,76 secunder. Intet Secunder som 60-delar af Minuter som 60-delar af Timmar som 24-delar af dygn, utan Secunder som 60-delar af Minuter som 60-delar af Grader som 360-delar af hela cirkeln universum bildar kring oss. Det är samma vinkel som två linier mötandes i förlängningen i jordens centrum nå jordytan på hvar sitt lodräta upp och ned med ett afstånd på cirka trettio meter. 10 secunder per år är deremot en existerande förskjutning gentemot andra stjernor hos dem som visa "egenrörelse".
Hvad hindrar att den så kallade parallaxen också är en egenrörelse? Att stjernorna äro i en ganska snäf sfär, men ha vist utrymme att dansa i tact med solen? Att de äro liflösa object, utan förmåga att vare sig dansa eller hålla tact med solen genom observation? Hvem säger det? Det står intet i Bibeln. Det är ingen sjelfklarhet i sig. Det är deremot sjelfklart för atheister, som anse att lif och medvetande äro små och obetydliga biproducter af ett i stort liflöst cosmos. Hvad skulle vi hålla med dem för, vi kristna? För att vi hålla med dem om att lifvet uppstått i en organisk soppa af methan och vatten och annat, innan jorden fick en syremättad atmosfär? Men göra vi nu det? Intet jag. Intet denne man som igår läste om hvad Bernardus Silvestris hade att göra med handlingen i Utflygt från en Tyst Planet. "Even in your world, a ball of burning gas is not what a star is, only what it is made of."**
Hans-Georg Lundahl
Sancta Cäcilias dag, 22 November 2011, från Bibliothèque Château-d'Eau i Paris.
*De argument jag satt inom citattecken äro ej exacta citat, jag citerar ur minnet af referat af débatterna. Jag tror dock att argumenten presenterats rätt. **Jag antar att läsare af CSL känna igen hvad jag refererar till.
