Svar till Philip Geister

Citerande en Signum-Artikel:

Den katolska kyrkans vägran ända fram till Andra Vatikankonciliet att erkänna att människor som tillhör andra religioner skulle kunna bli frälsta hade sin grund i övertygelsen att ”religion” kan vara någonting djupt problematiskt. Andra Vatikankonciliet gav upp detta generella fördömande till förmån för ett mer generöst erkännande av allt det goda som finns i olika religioner, men konciliet gav inte någon bruksanvisning för hur man ska kunna skilja mellan vad som är positivt och vad som är problematiskt i en religion.

Att erkänna att det fins ngt godt i en icke-catholsk christendom eller en icke-christen religion innebär intet att säga att det goda räcker för den enskilde medlemmen utan att gå vidare till sanningens fullhet. Om det skall leda till hans frelsning, vill säga. Räcker bra nog till vissa andra ting, utan tvekan.

Vill man vara petig så innebär godtagandet af både uppenbara meningen af Florens-Conciliet och Vaticanum II (om det nu är ett Concilium) att det fins ett ögonblick i enshvars lif der conversion till Catholska Kyrkan är nödvändig för att komma till himlen - ögonblicket som afgör evigheten, dödsögonblicket eller sista medvetna valet före döden.

Ett ospecifikt tal om religion skapar på så vis en i sak helt omotiverad rädsla för att ”de religiösa” har ett gemensamt och kanske organiserat intresse av att ge samhället en vetenskapsfientlig, fanatisk och odemokratisk prägel.

Är det vetenskapsfientligt att vara creationist? Blir det det om man är geocentriker med? Fanatiskt att vara mot all abort och preventivmedler? Odemocratiskt att vara för hemskolning och friskolor - specifikt för den möjlighet denna ger att slippa allmänna skolans indoctrinering för evolutionism och heliocentrism, för aborter, preventivmedler och mot tonårsäktenskap, hexbränningar under medeltiden och dess mycket odifferentierade fördömanden af "fascism"? Eller blir det odemocratiskt om man samtidigt är emot homo-äktenskap? Är det förresten fanatiskt att vara för vapeninnehaf hos enskilda ostraffade vuxna, antingen som rättighet eller som del af hemvärnet? I samtliga enskilda fall af denna typ har en traditionnel catholik allierade i andra religioner. Rent samhällsmässigt. Och jag tänkte intet alra närmast på buddhister eller hinduer.

I sin bok Introduktion till kristendomen beskriver Joseph Ratzinger hur redan de första kristna var noga med att kristendomen inte skulle beskrivas som en mytologisk religion. Om man då var tvungen att välja kompisar så kände man sig mer hemma bland folk som vi i dag skulle kalla för vetenskapsmän eller filosofer. Trots allt förmedlade uppenbarelsen en kunskap som låg närmare kalla fakta än mytologins mångtydiga symbolik.

Säg hellre att christendomen ligger närmare Platon och Aristoteles än Zenon och något närmare Zenon än Epicurus och Democritus, dock utan att St Isidor fördömde det i sjelfva atomläran som Democritus har gemensamt med qvantphysik. Men samtidigt är christendomen också närmare Homerus än Gilgamesh-eposet. Närmare Mithras och Orpheus än Baal och Astarte.

Och hvad angår mångtydig symbolik, så är christendomen möjligen mer mångtydig - icke i betydelsen varande oviss mellan olika betydelser utan i meningen hållande ihop dem - än hvad Homerus blir till och med för en platoniserande läsare, jemförbar med Servius' läsning af Æneiden.

Genesis har sin bokstafliga betydelse: Adam Skapades en Fredag, Eva togs ur hans sida, hennes ja blef förberedande för hans ja, Noah öfverlefde en verldsvid flod i en ark. Samtidigt har allt detta en allegorisk betydelse: menskligheten återskapades långfredagen, Kyrkan föddes ur Christi sida, Marias ja i Nazareth hade förberedt Jesu ja i Gethsemane, och Kyrkan är Arken utanför hvilken ingen frelsning finnes.

När man säger nej till "myther" är det i mycket olika ton - "myther" om ofullkomliga verldsskapare och huru de emanerat af ngn pre-cosmisk olycka ur en fullkomligare icke-skapande gudom, jemförbar med Averroismens "gud-som-är-för-lycklig-för-att-lägga-sig-i" (öfvertagen från Aristoteles sämsta gissningar) afvisas fränt. Antagligen är sjelfva bruket af ordet "mythoi" en polemik mot gnostikernas egen beteckning för sådant, "gnosis". Mythologie i classisk betydelse afvisas i den mån det rör sig om gudar. En mindre kyrkofader säger att Hercules var en stark man - ungefär som Beowulf (hvars poet ofta visar att han intet är hedning) - och en annan kristen författare godtar att Saturnus och Jupiter varit kungar i Babylon. Snorre godtog utan vidare att Oden, Njord och Frej varit menniskor och regerat i Uppsala. Han var som bekant christen.

St Hieronymus hade i ungdomen en smak han sednare ångrade för mythologisk eller mer specifict episk litteratur. Denna ånger hindrade intet als att han godtog en möjlig centaur (andra alternativet: möjlig exotisk demonisk manifestation) och en säker faun eller satyr (som grät öfver hedningarnes dumhet att dyrka dem) och tyder intet på att han betraktade grekisk mythologie i ordets nuvarande bemärkelse som sämre än Epicurus' antimythologiska men rent sakliga (och sakligt många gånger motbevisade eller i hvart fall uttunnade) läror.

Det är väldigt uppenbart att en rent serviansk och dermed demythologiserande läsning af Genesis eller för den delen Josua eller Jonahs böcker intet låg för de tidiga christna. Att kalla creationism för "hedendom" för att Genesis är "mythologisk" är uppenbart intet deras cup of tea. Tyvärr vissa nuvarande "biskopars". Det sorgliga är att detta drifver bort menniskor som Jonathan Sarfatis krets från Catholska Kyrkan.

Hans-Georg Lundahl
Mouffetard-Bibblan
i Paris
St Ignatius af Antiochia
1-II-2013