Jag har nyss fått ett litet oväntadt bud af min vän Stephan Borgehammar. 500-talet.*
Anledning : archäologiskt sedt dyka just under 500-talet bilder och cult-föremål associerade till Odens-culten m m asa-culter upp, hvilka tidigare saknats. Rimligen har ett slags régime-skifte bidragit till en religieus vandel. Och detta skulle sammanfalla med asarnes personliga historiska existence.
Innan jag går vidare med Snorre vs Saxo och båda vs Paulus Diaconus, skall jag kanske ange hvad jag sjelf anser motiverade skiftet under 500-talet.
Eller snarare, hvilka olika möjligheter jag ser. Icke nödvändigtvis uteslutande hvarandra.
För det första, nej, asarne lefde betydligt tidigare än så, eftersom alla acteurer som historiskt (inclusive "legendär-historiskt" eller historiskt, men icke Weibullskt) kunna knytas till 500-talet verka anse att asarne redan manifesterats, vare sig de voro gudar eller ej. Och Ynglinga-ätten verkar ha varit flera generationer efter Oden.
Och om Sigmund och Sigurd/Sigfrid härstammade från Oden, var Sigurd dock ungefär samtida med Attila Hunnen. Sedan är det en annan fråga om detta är helt och hållet en sednare legend, eller en historisk figur från den tiden. Och huru pass många generationer som kunnat öfverhoppas mellan Oden och Sigmund i stamtaflan Oden, Sige, Rerer, Völse, Sigmund, Sigurd.
Ett annat bud var att icke-hunner förgudat Attila. Nu är jag tillräckligt icke-Weibullsk för att ge Völsungasagan betydligt mer vittnesvärde än moderna academiker skulle göra. Jag har funderat i banor om att christna munkar som skrifvit historien från den tiden kunnat öfverhoppa Sigurd som ett slags damnatio memoriae, eftersom det kunnat finnas misstankar om ett djefvuls-contract bakom osårbarhet, osynlighet och ständiga segrar. Dermed är jag personligen ovillig att se Attila som Oden.
Men, hvad kan då ha händt kring 500 som gjorde att asadyrkan visade sina färger och fr a former i konsten?
Låt oss ge en overklig parallel. Antag att Constantin icke haft en christen mor, utan varit ex:vis af parthisk härkomst. Antag att han flyttat hufvudstaden till Ekbatana i st f Constantinopel. Antag att Carolus Magnus heller icke varit christen, men lyckats återupprätta en slags storhet för Rom ... skulla i så fall icke Caesar, Augustus och kanske några till ha öfverskuggat Jupiter Capitolinus och Mars som romerska gudar? Nå, det är hvad jag anser att asarne kring 500 gjorde med ex:vis qvarvarande Nerthus-dyrkan (om belagd efter Tacitus) eller nyare skepticism och eclecticism.
Hvad anger möjligheten för an asa-
renaissance kring anno 500? En del.
- Vid denna tid hade en del germanska stammar med kungar af Odens-ätter lyckats expandera. Om evt. frankerna intet hade denna härkomst bakom Clodion den Hårige (som jag misstänker kan ha härstammat från St Christopher innan dennes omvändelse, eller vara denne, innan omvändelsen), kunna de ha tillskrifvits sådan p g a Hengest och Horsa, som nordbor och evt. Saxer i Tyskland hade bättre contact med. Dessa hade i alla fall ett anspråk på att härstamma från Tydda, son till Caesar, son till Oden. Eftersom hedningar äro framgångstheologer i qvadrat, kan en serie lyckade eröfringar ha öfvertygat dem att Oden factiskt hade magt att ge sina barnbarnsbarns barnbarnsbarn magt öfver stora riken.
- Ynglinga-ättens lågvattenmärke måste ha varit icke Ingjalds förräderie utan Ottar Vendelkråkas förlust och död och skändliga behandling af liket. Adils fick en revanche mot Danmark, under denna revanche verkar Odens-culten ha varit omdebatterad bland Rolf Krakes män : Bödvar Bjarke skall till slut ha kallat Oden "förrädare", när Rolfs män dräptes på löpande band.
- Vid denna tid verkar det säkert att Nerthus-culten, som beskrifven af Tacitus, var borta. Ett theologiskt tomrum kan i så fall ha verkat delvis till fördel för christendomen, delvis till fördel för en ny religion som tog upp drag från christendomen - hvilket Odens-culten gjorde. Tydligen. För nra århundraden var det då icke christendomen som vann kampen om sjelarne, utan Odens-culten. I Norden, altså.
- Vid denna tid hade Odens-dyrkare, om de redan funnos, säkert fått contact med både romerska hedningar och christna. Två verldsåskådningar med betydligt större sophistikering än det verkar som att Gylfe hade, om han lät lura sig af en hypnotiseur. Konst-föremål typiska för Odens-dyrkan verka vara inspirerade af celtisk konst men äfven tidig christen, byzantinsk. Odens-dyrkan kan helt enkelt ha skaffat sig nya visuella uttryck.
Med andra ord, 500-talet var icke Odens-cultens början utan ett i hvart fall konstnärligt, kanske äfven cultiskt uppsving för den.
Med möjlighet till radical omstructurering.
Å andra sidan skola vi intet glömma att en del af högarne i Gamla Uppsala ännu icke tyckas ha utgräfts - jag fick inget svar när jag frågade. Öfverraskningar af "brådmogna" asa-iconographier (om man nu kan säga så om icke-christna religieusa bildkonster) kan intet helt uteslutas. Så vidt jag vet.
För den delen har Tacitus' skildring af en Nerthus-helgedom (jag ansåg just att Nerthus-dyrkan gått ned sedan Tacitus' tid) icke knutits till ngn helt bestämd archäologisk situs heller. Deremot skulle mossfynd från mellan 200-tal och 400-tal kunna ha olika localare anknytningar till Nerthus-dyrkan.
Hit kommer en anledning till att se de historiska asarne som lefvande innan 500-talet. De deltogo rimligen i ngn mån i Nerthus-dyrkan. Odens rival och Yngve-Frejs far hette rimligen Nerthus. Icke, som gudinnan, i bemärkelsen "Demeter", utan, som hennes prest, i bemärkelsen "Demetrios". Om de voro motståndare till den culten hade "Nerthus" - den sednare Njord - troligen icke altid varit det.
Och som sista mossliken af cult-typ äro från 400-talet ("peppar, peppar ..." skulle min atheistiska mormor ha sagt) bör Njord ha lefvat innan dess, dermed också Oden.
Nu anser jag att jag afverkat 500-talet, i hvart fall 500-talet EFTER Christus.
Till "autores" ... som motsäga hvarandra.
- Paulus Diaconus:
- nä, Godan kan absolut intet ha haft ngt att göra med Vinnilernas seger, för han hette egentligen Mercurius och bodde i Grekland 1000 år tidigare.
- Saxo:
- Frejs son Fjölner besökte Frode I Haddingson. Flera århundraden sednare var Frode II Fredfrode samtida med Caesar Augustus.
- Snorre:
- Frejs son Fjölner besökte Fred-Frode som var samtida med Caesar Augustus, rimligen identisk med Frode Haddingson.
Med andra ord, Paulus Diaconus sätter den historiske Oden lika med den historiske Mercurius, bara för att de voro samma gudom för hedningarne. Påminner litet om huru St Francisco Xavier afvisar Buddhas historiska existence med hänvisning till att en menniska icke lefver och reincarneras under 9000 år. Nja, men om nu den "buddhistiske guden" är fler än en menniska, hvaraf den siste (Siddharta Gautama) evt. äfven tidigare "reincarnationer" (som icke voro sådana, utan andra menniskor) t ex Krishna hade lefvat?
Skulle sjelf tro att Oden är en betydligt sednare trollkarl än Mercurius i Grekland.
Mellan Saxo och Snorre är jag i hvart fall i chronologiens mening för Snorre. Jag menar altså att Frode Haddingson och Fred-Frode är samme alldanske härskare, att efter honom en viss dansk particularism satt in, att Saxo dolt detta genom att dela upp honom i flera olika Frode och genom att räkna i verkligheten parallela kungalängder som seriella. Bland annat har jag väldigt svårt att se Helge och Roar som lefvande innan Caesar Augustus "före Fred-Frode". Jag ser deremot Roars gäst från Geaternas - rimligen Götarnes - land som systerson till en historiskt belagd Chlochilaicus.
Den som eventuelt skulle ha lust att försvara Saxos chronologie skulle väl kunna svara att Beowulfs morbror icke vore identisk med utan bara en mycket äldre namne till den historiske Chlochilaicus.
Denne siste är dock ganska väl daterad:
"Chlochilaicus († zwischen 516 und 522) ist die latinisierte Namensform eines Kleinkönigs, der im ersten historisch bezeugten Überfall der Wikinger mit seiner Flotte in Gallien einfiel. ... Im altenglischen Heldenepos Beowulf wird ein König Hygelac dem Volksstamm der Geaten (vgl. Gauten, Götaland und Goten) zugerechnet, der bei einem Überfall auf die Franken und Friesen (V. 1207, 1210) den Tod findet. Ob damit der Kleinkönig Chlochilaicus des Gregor von Tours gemeint ist, ist nicht völlig sicher. Die Übereinstimmungen der beiden Ereignisse wurden erstmals 1812 von Grundtvig entdeckt."
Så tyska wikipedien:
Chlochilaicus
https://de.wikipedia.org/wiki/Chlochilaicus
Detta innebär att Rolf Krake och Adils också rimligen lefvat i hvart fall delvis under 500-talet.
Och uppenbarligen har Frode Haddingson och dennes samtide Fjölner lefvat sekler, men icke huru många som helst, innen detta, som framgår äfven af Saxo.
Så, skulle vi taga Saxos chronologie, vore asarnes ankomst samtida ungefär med Babyloniska Fångenskapen eller Cyrus eller Darius eller Arthaxerxes.
Ta vi deremot Snorres (och anse vi att Saxo doubblerat en ensam Frode till två eller än fler) blir Fjölner samtida med Caesar Augustus, evt. yngre samtida. Dermed borde hans farfar "Nerthus" och dennes rival Oden ha varit samtida eller äldre samtida till Julius Caesar.
Detta går ganska väl ihop med idéen att Oden skulle ha kunnat vara ...
- Gallisk druid på flygt undan Caesar, och hvars Teutates - d v s national-hufvudgud - hette Nodens;
- Farfar eller farfarsfar till Jakob och Johannes ("boanerges, det är tordönssöner" - denna förklaring är ICKE lingvistisk, boanerges betyder snarare Tjurvrålarne);
- Onkel eller gammelonkel till Simon Magus. Denne siste försökte en Gylfa-Ginning bis i Rom, men misslyckade tack vare att Sanct Petrus var der med exorcerande böner.
Dermed har jag nu också gifvit uttryck för mina hufvudmisstankar om Odens identitet. I mellersta fallet skulle han ha kunnat heta Jeschu ngn gg i sin ungdom i Galileen och en anti-christen judisk pamflett skulle ha kunnat blanda ihop hans tidigaste carrière med Jesu Korsfästelse och apostlarnes martyrier. Det verkar som om judarne comprimerat sin calender, för att flytta Daniels profetia från Jesu tid till Bar-Kochbas. I så fall skulle mycket väl en Jeschu född under eller ung under Salome Alexandra ha kunnat förvexlas med en Jesus från Nazareth, född i Herodes tid.
Hans Georg Lundahl
Nanterre, UB
Sancta Rosa "af Lima", O.P. Tert.
30.VIII.2016
* Icke som om han var såld på det, men han fann ett archäologiskt argument värdt att nämna. Han ville ha min uppfattning om saken.
