Om Babels torn och derefter

Kortfattadt:

• 1 när Gud förbistrade språken gjorde Han så att de olika menniskorna talade nya för hvarandra obegripliga språk. Det innebär att han fråntog dem hvar och en det språk han hade och gaf honom ett nytt språk. Kan Tolkien skapa språk så kan Gud, som till och med kunde skapa Tolkien, eller huru?



• 2 DEREFTER ha språk fortsatt att förbistras, och jag förmodar att det är p g a menskliga fel som lättja och fåfänga (sträfvan att uttala saker så slappt som möjligt är lättja, medan det är fåfänga att medvetet differentiera sitt uttal från föräldra- eller farföräldragenerationens).



• 3 Och när ett visst språkmode (ofta i uttal) fått så fullt genomslag det kan få - t ex när v i vi började uttalas tunnt som f i af i de flesta dialekter, eller än tidigare när hv (h+tjockt v eller tjockt tonlöst, nästan som tjockt sje-ljud) blef af med skilnaden mot vanligt tjockt v-ljud - så tala språkforskare om en ljudlag.
  
  
  • 3 a Äldre sådana, som kallas Junggrammatiker, ansågo dem för omedvetna, ohjelpliga och undantagslösa katastrofer - och insisterade derföre också på att ljudlagen måste vara så gradvis att den är omärklig. De som icke höllo med om att det faktiskt var så ansågo att man i a f måste säga att det verkade så och behandla det derefter - t o m när det icke verkade så.
  
  
  
  • 3 b Yngre språkforskare som Labov och Aitchison ha helt vederlagt det antagandet. Det annorlunda uttalet börjar i ett vanligt ord och sprider sig till allt ovanligare, eller går från en stälning der det gamla uttalet beredde ngn möda till sådana der man ändrar uttal bara för att haka på, precis som förändringen sprider sig från talare till talare och när som helst egentligen kan återgå - så länge det gamla uttalet består hos någon talare. Ofta - dock ej när ett språk blir af med ett ljud, som de flesta svenska dialekter blifvit af med tjockt v-ljud - qvarstår ngt ord oförändrat. Och vissa förändringar afbrytas helt och vändas - som när dialekten i Martha's Vinyard höll på att byta uttal från öj, öu i ord som eye, house till mera standard aj, au, men ändrade sig och har öj, öu-uttalet mer markant och i fler ord än tidigare. För att man ville markera sig som öbor.



• 4 Men NÄR en ljudlag slår igenom, så brukar den ställa till med problem. De flesta ljudlagar lemna ord med färre konsonanter och vokaler än innan. Och derföre är det nödvändigt att, om icke stoppa ljudlagar, så motverka dem genom omstrukturering. (Samma sak gäller om former försvinna af andra anledningar än ljudlagar.) Det är så de romanska språken fingo sitt futurum och sin conditionalis, efter att futurum amabit(3 p sg) sammanfallit med perfect amavit och futurum amabimus med perfekt amavimus (1 p pl): man ersatte med amare habet/habemus (har att elska) och fick till på köpet vocare habebam/habebamus. Det sagda innebär gifvetvis att menniskan i sitt fallna tillstånd är dålig på att bevara åtminstone talade språk.



• 5 Det kan i viss mån motverkas af fixeradt skriftspråk, som egentligen bara schematiskt antyder uttalet och dermed öfverbryggar uttalsskilnader i tid och rum.



• 6 Men det fins ett mirakel Gud gjorde i motsatt riktning: tungotalet på första pingstdagen. Och som Han upprepat ibland sednare, som när St Frans Xaver började predika på klockren kinesiska utan att ha lärt sig språket.



• 7 Eftersom katholska kyrkan icke velat göra sin sammanhålning beroende af ett ständigt upprepande af pingstmiraklet, så har Hon valt latinet som fixeradt skriftspråk, både i gudstjenst, styre och administration.



• 8 Epilog: I Gallien inom Frankerriket uttalades latin uselt på 700-talet (den klassiska formen för "sonens" uttalades ungefär som "dotterns" - hvilket får konseqvenser i fråga om dop). I England hade latinuttalet icke påverkats af folkliga latinska språket som der, så Karl den Store tillkallade Alcuin af York för att rätta till det. Och plötsligt hade latinet två uttal: ett kyrkligt, med ett ljud för en bokstaf, och ett folkligt, nästan lika långt från stafningen som i engelska. Ngt sedanre delades Frankerriket i den galliska delen - känd som Frankrike - och den tyska delen - känd som Tyskland, samt en mellnaliggande del, som sträckte sig från Benelux till norra Italien och efter innehafvaren kallades Lotharingia: vid traktaten för uppdelningen, ederna i Straßburg, voro de tyska representanterna tvungna att uttala latin på det gamla folkliga sättet som den galliska adeln förstod, och icke på det nya, som de lärt sig och som dessutom varit naturligast för latinkunniga med germanskt modersmål, med ett ljud för hvarje latinska bokstaf. Så en klerk skref ned edstexten på latin med stafningen anpassad efter det folkliga uttalet, och med den folkliga grammatiken (om "sonens" och "dotterns" lät likadant i de klassika formerna kan du ju räkna ut att folkspråket hade hittat på en ersättning, så att genitiven blef begriplig med skilnaden mellan m och f). Så hade latinet i Gallien fått icke blott två uttal, utan också två skrifter. Och eftersom den gamla relationen - mellan klassisk latinsk stafning och det folkliga uttalet - var den mest komplicerade, parades det gamla (men icke äldsta) uttalet ihop med den nya stafningen (som menats återge det noggrant) och det nygamla uttalet med den gamla stafningen. Deraf Dantes kommentar att latin "är ett konstgjordt språk" - ett f d modersmål med ett nygammalt uttal öfvertaget från folk som icke haft det som modersmål och dåförtiden fungerande som än bland katholiker, som ett slags esperanto. Deraf också uppdelningen i romanska skriftspråk för att återge folkspråken: franska (äldst, med sina Straßburgska eder) och provencalska / katalanska, de spanska språken i öfrigt, italienska. Om de folken lyssnat mer på kyrkan, hade de icke haft så mkt krig med hvarandra - förutom de krig germanska folk genomlidit p g a reformationen, der Luther ville bygga en genväg till himmelen genom "rättfärdiggörelse genom tro allena".